Nionde december
Ett felskär på isen
Karamella försöker gnugga sömngruset ur ögonen när hon och sätter sig vid frukostbordet. Pappa Sillen ställer en skål tomtegröt framför henne och lyfter sen upp lilla Skumtomte, Karamellas lillebror, i sin barnstol. Han har fortfarande nappen i munnen och Karamella tänker på alla gånger som mamma och pappa har sprungit runt och letat efter den. Hoppas att hennes misstankar att Knäckis gillar att gömma nappar inte stämmer. Det vore alltför grymt, särskilt mot de trötta förädlarna.
”Hur är det med dig min vän?” frågar mamma Hasselnöt och stryker Karamella över håret.
”Det är ok”, svarar hon och lassar in en sked med gröt i munnen.
Hon har inte berättat om de senaste dagarnas händelser för sina föräldrar. De vet inget om att hon, Knäckis och de andra tomtarna samarbetar med två människor. De skulle aldrig förstå. De skulle bara bli rädda och tvinga dem att sluta och kasta glömskepulver över Nellie och Bulle. Glömskepulver är ett magiskt pulver som tomtarna kan använda om de råkar bli sedda av en människa. Det låter kanske praktiskt men tomtarna försöker att använda det så lite som möjligt. Det är nämligen väldigt svårt att dosera, alltså avgöra hur stor mängd som behövs. Om man kastar för stor mängd på en människa kan den glömma mycket mer än att den bara sett en tomte. I riktigt tokiga fall har de glömt både vad de själva heter och var de bor. Och det får inte hända. Det finns nämligen inget sätt att återställa deras minnen, men än att de kommer ihåg saker på riktigt.
Därför håller Karamella och de andra tomtarna tyst om att de samarbetar med två människobarn.
Det hade hon inte sagt något om till Gröt heller, igår när de pratade. Karamella hade inte trott sina ögon när tomterådets ordförande hade stått utanför hennes dörr och väntat. Först trodde hon att han på något sätt hade fått veta om människobarnen. Men det visade sig att han kom för att be om hjälp. Han hade insett att idén med julstämning nog ändå var rätt bra och ville höra Karamellas plan. Hon erkände att hon inte hade någon mer uttänkt plan än att få människorna att äta juliga grejer och julpynta. Men Gröt lyssnade och till hennes stora förvåning hade han sagt att han gillade idén och skulle ta med den till tomterådet. Kanske skulle allt gå lättare nu om rådet och alla andra hustomtar började hjälpa till?
När Karamella nästan ätit upp sin frukost kommer Fudge gående. Ingen i världen är nog mer morgontrött än hennes lillasyster. Hon ser mer död än levande ut där hon släpar fötterna efter sig och ögonen syns bara som smala springor. Luvan är neddragen så långt i pannan att den skuggar ögonen från ljuset, trots att allt som är tänt i rummet är stearinljus och en fladdrande, knastrande brasa i öppna spisen.
”Jag vill inte…” gnäller hon när hon sätter sig vid bordet.
”Vad vill du inte mitt hjärta?” frågar mamma och stryker henne över luvan.
”Jag vill ingenting…”
”Äta vill du i alla fall”, säger hennes pappa och ställer en grötskål framför henne.
”Blä, gröt!” Fudge skjuter skålen ifrån sig och lägger sig ner över bordet och blundar.
”Säg inte så, i alla fall inte så ordförande Gröt hör.” Mamma och pappa tittar på varandra, men Karamella ser att de fnissar. Gröt är verkligen överdrivet förtjust i gröt och blir galet upprörd om någon uttrycker något som helst negativt om den vita, kladdiga röran.
”Ta lite kanel och socker på så ska du se att det går ner.”
”Jag vill ha kola, eller fudge, eller skumtomte”, fortsätter Fudge att gnälla utan att öppna ögonen.
När Skumtomte hör sitt namn börjar han gurgla i sin stol och hoppar upp och ner med rumpan.
”Ok då”, säger mamma och börjar leta i skåpen.
Strax ställer hon en stor skål med blandat julgodis på bordet. Alla tomtarna hugger in, till och med mamma och pappa. Det fina med tomtar är att de inte kan få hål i tänderna och då kan man äta godis till frukost.
Hon följer sin lillasysters förvandling från sovande zombie till sprallig tomteflicka igen. För varje godis hon stoppar i munnen öppnas ögonen lite mer och när hon sväljer sin sjunde skumtomt är hon tillbaka.
”Vad hittar ni två på idag då?” frågar Sillen och lutar sig tillbaka i stolen.
”Vi har mycket att göra”, kvittrar Fudge och hoppar upp från sin plats. ” Idag ska Bulle…” Fudge sätter orden i halsen. Karamella förstår att hon höll på att försäga sig så hon skyndar sig snabbt att fylla i:
”Vi ska äta bulle. Alltså lussebulle. Och lägga ut lite spår hos människorna i huset.”
”Jaså, varför då?” frågar Hasselnöt oroligt.
”Saffranssmaken, den kanske kan påminna människorna om julen.” Karamella försöker hålla rösten stadig. Hon gillar egentligen inte att ljuga för mamma och pappa. Men ibland måste man.
”Ni måste vara försiktiga när ni är inne hos människorna!” säger pappa Sillen barskt. ”Ni får absolut inte bli upptäckta!”
”Vi vet!” tjuter Fudge och springer fram till Skumtomte.
Hon tar tag i hans händer och hoppar hit och dit samtidigt som hon sjunger Tipp tapp tipp tapp, tippe tippe tipptapp… Skumtome skrattar så han kiknar och försöker säger Tipp tapp med nappen i mungipan.
”Ska vi sticka?” frågar Karamella som vill gå. Alla lögner och Fudge sockerkick gör att hon måste ut och få lite frisk luft.
”OK!” gastar Fudge och släpper sin lillebrors händer.
De hör ett besviket tjut från honom när de skyndar ut genom dörren.
De tar yttervägen idag. Både för att lufta Fudge och för att det är så vackert med all frost. Lite julstämning sprider sig i Karamella när hon betraktar ett träd alldeles inbäddat i vitt glitter. Morgonljuset rodnar över himlen och när hon andas kommer tjock rök ur munnen. Om det nu bara kunde snöa lite skulle deras jobb bli så mycket enklare. Då skulle julstämningen infinna sig på ett kick.
Hon hör ett glatt tjut från Fudge som upptäckt att pölarna frusit till is under natten. När hon vänder huvudet ser hon sin lillasyster ta sats och glida ut till mitten av en stor pöl. Den var den Karamella sprungit runt igår och tänkt att den nog var riktigt djup. Hon går fram till kanten och betraktar isen. Den ser tunn ut. Hon känner ett hugg av oro när hon ser Fudge göra piruetter på ett ben där pölen måste vara som allra djupast.
”Var försiktig!” ropar hon och tar en steg ur på isen.
Den knakar under hennes fötter.
Det går på en sekund. Fudge snurrar sitt tionde varv och avslutar med ett graciöst hopp. När hennes små fötter landar på den tunna isen spricker den med ett högljutt knastrande. Ljudet som följer är värsta Karamella någonsin hört. Ett högljutt plaskade tillsammans med ett illtjut. Och det är inte ett sockerstint glädjetjut denna gång.
”FUDGE!” skriker hon och tänker först springa ut på isen för att rädda henne.
Men så inser hon att den enda som kommer att hända är att hon också går igenom. Hon ser sin syster veva desperat med armarna och hur hon gång på gång försöker ta sig upp på kanten som trasar sönder och gör hålet i isen större och större. Förtvivlat ser hon sig omkring efter något att sträcka ut till Fudge.
En gren!
På marken en bit bort ligger en lång gren. Hon tar tag i den och häver ut den på isen. Det håller isen för i alla fall, och Karamella lägger sig på mage. Hon skjuter grenen framför sig och kravlar försiktigt efter. Snart når änden av grenen till Fudge viftande hand.
”Ta tag!” skriker Karamella och skjuter grenen ännu längre ut.
Fudge yllevantar är tunga av allt vatten de sugit upp. Hon har svårt att få tag. Men tillslut känner Karamella hur grenen blir tyngre och hon börjar dra. Skräcken gör henne tio gånger starkare. Trots tårarna som förblindar henne drar hon den tunga grenen med den dyblöta tomten mot sig.
Och så, helt plötsligt blir den så lätt att hon sliter upp hela grenen med världens fart. Åh nej, Fudge måste ha tappat taget!
Hon sätter sig snabbt upp på knä och spanar mot vaken. Den är tom och stilla.
Så ser hon något i ögonvrån. En enorm sko. En människosko!
Bävande följer hon med blicken längs benet och ser en hand med en liten sprattlande tomteflicka dinglandes. FUDGE! Hon är räddad!
Men av en människa!
En stor, lång man klädd i blå uniform håller henne i ett fast grepp mellan tummen och pekfingret. Åh nej, det är brevbäraren! Fudge hänger framstupa och vevar med ben och armar i luften. Sakta lyfter mannen upp den lilla tomteflickan mot sitt ansikte. Hans ögon är stora och munnen gapar förvånat.
Karamella är förstenad av skräck. Vad ska hon göra?
”Hoppsan, vad har hänt här?” hör hon då en bekant röst.
Nellie har dykt upp från ingenstans och tar några bestämda kliv fram mot brevbäraren. Det sitter något på hennes axel.
Det är Knäckis och Polka!
Nellie sträcker fram handen och tar Fudge från brevbäraren som fortfarande inte får fram ett ord. Hon stoppar ner den lilla tomteflickan i sin fick och vinkar åt Karamella att gömma sig. Precis när Karamella smiter in bakom hennes ben ser hon hur Knäckis stoppar ner handen i fickan och sekunden efter kastar han ett vitt, glittrande pulver över brevbärarens ansikte. Den stora gapande mannen blinkar till några gånger hans chockade min sakta suddas ut.
Nellie ler mot honom och höjer frågande ögonbrynen.
”Var det någon post till mig idag?”
”Post?” säger han som om han glömt vad han gör där. Sen ser han högen med brev och tidningar han håller andra handen. ”Ja, just det”, skrattar han förvånat. ”Posten, hur kunde jag glömma den.” Han skakar leende på huvudet åt sig själv. ”Du kanske kan ta det här?”
Han ger Nellie högen med brev och vänder sig för att gå.
Phu! Karamella pustar ut. Glömskepulvret har inte gjort att brevbäraren glömt att han var just brevbärare i alla fall. Det borde betyda att han minns det allra viktigaste och att Knäckis kastade en lagom mängd pulver på honom.
Hon ser upp på Nellie som ler lättat tillbaka.
”God jul!” ropar Nellie efter mannen som vänder sig och vinkar fundersamt.
Den enorma kudden är mjuk och varm bakom Karamellas rygg. Bredvid henne sitter Fudge med varm choklad i en fingerborg. Hon hackar inte tänder längre i alla fall. De har fått Nellies stora täcke över sig, och Fudge har fått av sig alla de dyblöta kläderna. Hon var helt blå om läpparna när de kom in.
Nellie hade fångat upp Karamella och burit de fyra chockade små tomtarna in till sig. Där hade hon tänt ljus och bäddat ner dem i sin säng och bjudit på något varmt att dricka. Bryssel hade dykt upp och blivit väldigt besviken över att han mossat allt det spännande.
Fugde hade hackat tänder så mycket att hon inte fått fram ett enda ord först. Men nu sprider sig värmen från chokladen i henne och sakta men säkert kommer färgen tillbaka på hennes kinder.
”Tack!” får hon fram och ser generat ner i fingerborgen. ”Tack allihopa…”
”Äsch, det var väl inget!” säger Nellie försäkrande. ”Det var Polka som såg vad som hände och hämtade mig. Och Knäckis som fixade det där konstiga pulvret.”
Karamella ler tacksamt mot sina vänner. Hon har alla att tacka för att hennes syster lever.
”Jag ska… hutter, hutter… aldrig åka skridskor igen.”
Karamella höjer ett frågande ögonbryn mot sin syster. Det där har hon svårt att tro på.
”Eller, jag ska välja en grund pöl… och kolla isen innan”, ändrar hon sig och ett illmarigt leende sprids över ansiktet.
Jag anade väl det, tänker Karamella. Att Fudge skulle lära sig en läxa av den här händelsen var inte så sannolikt.
”Vi har förlorat dyrbar tid!” säger hon i stället för att ödsla mer tid på sin hopplösa lillasyster. ”Gröt kom till mig igår. Han såg riktigt orolig ut.”
”Gröt?” frågar Nellie misstroget. ”Är det någon som heter så?”
”Jepp, ordföranden i tomterådet. Du kan ju kanske ana vad han har föreslagit för åtgärder för att få människorna att minnas julen…” Karamella höjer menande ögonbrynen åt henne.
”Nej, vadå? Att vi ska käka havregrynsgröt? Det gör vi redan”, säger Nellie och smuttar lite på sin choklad som hon dricker ut en stor kopp.
”Nej, tomtegröt, såklart!” säger Bryssel och det låter som att han tycker att Nellie är lite smått dum i huvudet.
”Tomtegröt? Vadå, gröt gjord på tomtar?”
”Nej”, fnissar tomtarna, ”risgrynsgröt. Som man äter med kanel och socker. Det får vi varje morgon.”
”Hela året om…”, lägger Fudge missnöjt till. Hon är inte överförtjust i gröt. Varken tomten eller maten.
”Han, Gröt, kom i alla fall till mig igår och bad om hjälp. Och om Gröt ber oss om hjälp, då är det illa.”
Nellie ser frågande ut men Karamella har inte tid att förklara allt om det knasiga tomterådet.
”Han sa en grej till mig igår, som ingen annan i tomtevärlden vet om.” Alla håller andan. Karamella kan knappt få fram orden. ”Han sa… att om jultomten bleknar bort helt, då kommer tomtevärlden att försvinna.”
De andra stirrar på henne.
”Ni får inte säga det här till någon annan. Om tomtarna förlorar hoppet då är det kört. Då kommer de att sluta försöka. Det är så med tomtar, de funkar dåligt om de inte har hopp. Det är därför Gröt inte har sagt något om det här.”
”Så vad ska vi göra?”
”Ja, först och främst ska jag träffa rådet och få med dem på vår idé…” Karamella sväljer. ”Vi måste göra en plan!”
*
Nellie plockar undan och diskar fingerborgarna och muggen med resterna av den varma chokladen. Hon tänker på det hon har fått höra. Att tomtarna riskerar att försvinna, glömmas bort. Det får inte hända. Hon kan inte minnas att hon någonsin mått så bra som nu efter att de små tomtarna kommit in i hennes liv. Tomtarna behövs även om människorna inte vet om det.
Med andra ord måste tomtevärdlen och den där jultomten räddas till varje pris.
Hon är så glad att just hon, och Bulle, är de människor på jorden som vet om att tomtarna finns. Hon känner sig utvald. Tomtebarnen har berättat för henne att alla tomtar och väsen är otroligt rädda för människorna och tror att de skulle utrota dem om de kände till deras existens. Eller i bästa fall fånga in dem och sätta dem i bur.
Först tänkte Nellie protestera, men sen insåg hon att de kanske hade rätt. Människor är rätt bra på att förstöra för andra arter. Idag när brevbäraren fångat upp Fudge ur pölen hade hon sett chocken i hans ansikte. Glömskepulvret verkade radera ut minnet av den lilla tomten. Det var nog bra att det fanns.
Sen dyker en tanke upp. Tänk om de kastar sådant där pulver över henne och Bulle? Nej, det kan de väl inte göra? De vet ju att hon är snäll nu.