Pepparkaksdegen har stått till sig under natten och visst kommer barnen att minnas julen när de blir bjudna på pepparkakor i skolan? Karamella hade somnat gott i tron att de har en plan som bara inte kan slå fel.
Men under natten smälte snön bort och när människorna vaknade nästa dag var världen ännu gråare och tristare.
Hur ska det gå? Ska de inte få någon hjälp, våra små hjältar?
Hoppas att smaken av pepparkakor kommer att göra susen. Bara nu tomtarna kan få barnen att förstå hur en pepparkaka ska se ut… Och att de inte bränner plåten…
Pepparkaksbak
Tomtefar drar täcket över huvudet och grymtar trött när tomtemor låter rullgardinen snurra upp sig med en smäll. Tomten har sovit så länge att det nästan är ljust ute.
”Seså, upp med dig nu!” säger hon glättigt och ruskar tomtefar där han ligger som en stor hög under täcket.
”Jag vill inte…” hörs det där inifrån.
Tomtemor suckar.
”Var inte barnslig nu. Det är klart du måste gå upp.”
”Varför då? Jag behövs ju ändå inte till något.”
Tomtemor biter sig i läppen. Vad ska hon säga? Till viss del har han ju rätt. Men det är inte dags att ge upp! Inte än! Tomterådet håller på och funderar ut något sätt att påminna människorna om julen och vilken sekund som helst kan det börja dimpa ner önskelistor i brevlådan. Och då måste tomten vara beredd!
Hon tar fram fjärrkontrollen till musikanläggningen och sätter på Bjällerklang på hög volym. Ett nytt grymtande från högen på sängen.
”Jag har bakat lussebullar!” lockar hon då och tar brickan hon ställt på byrån och håller fram mot sängen.
En liten glipa i täcket syns och hon hör hur han sniffar i luften.
”Med mandelmassa?” kommer det sen.
”Och russin”, säger hon med sammetslen röst.
Täcket åker av och en blek, nästan färglös tomtegubbe blir synlig.
”Får jag äta dem till frukost?”
”Jajemän! Lussebullar och pepparkakor, varje dag fram till jul. Bara du kämpar på och inte ger upp!”
”Och glögg!?”
Tomtemor suckar.
”Jag går och värmer en kopp.”
Hon ser hur tomtefar sätter sig upp i sängen och hugger in på bullarna. Bra, nu är han i alla fall uppe. Det är första gången på tre dagar. Hon har en gnagande oroskänsla av att om han ger upp är det inte mycket de kan göra.
Till tonerna av Bjällerklang låter hon glöggen sjuda i kastrullen och häller upp varsin kopp åt dem. Det doftar himmelskt och väcker direkt en julig känsla i henne.
*
”Vad är det här?”
”Pepparkakor! Smaka”, säger Nellie nervöst och håller fram en kaka mot mamma.
Hon sniffar misstänksamt på det bruna hjärtat och Nellie ser hur hennes min går från skeptisk till nyfiken.
Karamella nickar ivrigt åt henne där hon sitter uppflugen på köksskåpet och tittar på.
”Det luktar lite bekant”, säger mamma och tittar på pappa som precis tar en liten tugga.
”Gott”, nickar han uppskattande.
”Tycker ni? Påminner den kanske er om något?” frågar Nellie hoppfullt.
”Hmm, vad skulle det vara?” Mamma fortsätter äta kakan men har redan loggat in på telefonen igen och läser mailen samtidigt som hon tuggar.
”Julen!” utbrister Nellie frustrerat och försöker ta mammas telefon.
Hon drar förskräckt undan den.
”Vad gör du?”
”Jag försöker prata mer er.”
”Du får inte ta min telefon! Jag behöver den! Till jobbet…”
”Men, minns ni inte? Vi brukade fira något som heter jul förr i tiden. Det var supermysigt. Man äter pepparkakor och tänder ljus. Det här är en adventsljusstake”, säger hon och pekar på ljusstaken på bordet. ”Och där borta i fönstret hänger en julstjärna.”
Nellies pappa ser ut att fundera.
”Nej, det är inget jag minns…”
Han reser sig, nappar åt sig en till kaka och börjar gå mot trappan. Hon hör hur han mumlar samtidigt som kan knaprar på kakan: jul… jul… ja, kanske… eller var det kul vi brukade ha? Eller var det jul? Jag minns inte.
”Jättegoda kakor, gumman. Men nu måste jag sticka. Vi ses i kväll. Jättefin stjärna också, verkligen. Mysigt!”
Sen är hon ute genom dörren.
Hjälp, hur ska det här gå? Mamma och pappa tittar ju inte upp från sina telefoner länge nog för att man ens ska hinna berätta klart. Dags att inför striktare skärmtid, tänker Nellie och fnyser.
Hon packar ner resten av kakorna i en burk som hon ska ta med till skolan.
*
Karamella och Knäckis följer med till skolan idag igen. Men nu får de andra tomtarna stanna hemma. Det hade blivit lite väl rörigt förra gången och Polka skulle ändå jobba idag.
De möts av en kylig vind när de kliver ut genom dörren och på marken har snön förvandlats till en gladdig gegga som blir till vatten när man petar på den med foten.
Karamella och Knäckis sitter bekvämt inbäddade i Nellies luva. Även om allt ju är väldigt deppigt är det ändå mysigt att följa med ut i stora världen.
”Men, vad gör ni hustomtar egentligen om dagarna? Jag menar, hur hjälper ni människorna? Ni är ju så små!”
”Oj oj oj, det finns mycket vi kan göra, du skulle bara veta! Ni skulle inte klara er en dag utan oss,” försäkrar Knäckis och tar sats för att börja berätta. ”Vi städar och plockar undan, lagar saker som har gått sönder. Och om vi till exempel märker att ni sitter för mycket stilla kan vi gömma era telefoner så ni får röra lite på er.”
Karamella ser att Nellie rynkar på ögonbrynen och skyndar sig att tillägga:
”Alltså, inte av elakhet eller så, utan bara för att göra er en tjänst. Vissa människor rör sig som allra mest när de springer runt och letar efter sin telefon.”
Nellie är först tyst, sen fnyser hon till.
”Ni får gärna sno mina föräldrars telefoner lite oftare…”
Tomtarna fnissar. Det är uppfattat!
”Vad brukar ni mer gömma?” Nellie svänger höger mot busshållplatsen.
”Tja”, funderar Knäckis, ”det blir väl en och annan bilnyckel, fjärrkontrollen till TV:n, läsglasögonen…. Lite av varje helt enkelt.”
Nu skrattar Nellie.
”Jag hör att vi inte skulle klara oss en dag utan er…”
Karamella tycker att det låter som att hon menar tvärtom mot vad hon säger. Men så kan det väl inte vara?
”Vi gör annat också”, säger hon för att det inte ska låta som att allt tomtarna gör är att gömma saker. ”Vi skriver upp sådant som är slut på handlingslistan, vi bäddar om er om täcket åker ner på golvet på natten och letar fram bebisars nappar om de börjar skrika.”
”Det låter snällt”, säger Nellie och ler. ”Särskilt det där med bebisarnas nappar.”
”Ja, nappar gömmer vi aldrig!” säger Karamella försäkrande.
Men när hon tittar på Knäckis undviker han att möta hennes blick. Inte gömmer väl Knäckis nappar för små barn? Hon påminner sig om att hon ska fråga honom vid tillfälle.
Men nu är det dags att sluta prata för Nellie kliver på bussen. Karamella och Knäckis drar sig in i luvans varma mörker och sitter där och fnissar ända tills de är framme.
*
”Varsågoda!” ropar Nellie glatt och går runt med kakburken mellan bänkarna i klassen och bjuder alla på pepparkakor.
”Schysst! Hur många får man ta?” frågar Kalle och sticker ner handen.
”Ta tre”, säger Nellie generöst och tittar spänt på när han stoppar in en stjärna i munnen.
Snart sitter hela klassen och mumsar på de söta kakorna.
”Det här”, passar Nellie på att säga när de är helt tyst i klassrummet ”är en speciell kaka som man äter på julen. För inte så längesen så firade alla människor jul.”
Kakburken är tom så hon sätter sig på lärarens kateder och svänger med benen.
”Är det någon som minns? Känner ni igen jul?”
Läraren, som har satt sig på Nellies plats, tänker efter men skakar snart på huvudet.
”Man tände en massa ljus, och så åt man speciella maträtter och godis och sånt. Och så brukade man få presenter av en farbror som hette Jultomten.”
”Låter nice…”, garvar Tom.
”Vadå för presenter?” frågar Jonna med munnen full av pepparkaka. ”Typ pengar? Eller presentkort?”
”Nej, inte pengar. Riktiga presenter. Men rött fin papper runt om.”
De flesta barnen skakar på huvudena, de verkar inte minnas. Men några ser ut som att det ändå ringer en klocka.
”Jag tycker att ni alla ska gå hem och titta på era vindar, eller i förråden, efter julpynt. Jag hittade en hel låda hemma på vår vind. Och nu har jag julpyntat. Det är så fint och mysigt.”
Några nickar, men de flesta ser redan ut att tänka på annat.
Nellie suckar och skakar på huvudet åt Karamella och Knäckis som försiktigt tittar upp ur hennes ryggsäck som hänger vid hennes bänk.
På vägen hem diskuterar de effekten av pepparkakorna. Hade det blivit som de tänkt sig? Kanske inte riktigt. Karamella erkänner att hon är besviken. Hon trodde att pepparkakans makt var större. Men kanske att de har satt i gång något? Minnet behöver säkert tid på sig. Kanske att effekten av pepparkakorna kommer efter hand?
Väl hemma säger de hejdå. Nellie ska göra läxor och Karamella och Knäckis behöver gå hem till sina familjer.
Karamella småspringer runt huset och försöker undvika de värsta pölarna. För någon som är femton centimeter hög kan en pöl av den djupare sorten vara livsfarlig. Det är roligare när de fryser till is, då kan tomtarna åka skridskor på dem.
Hon springer in genom den minililla dörren i väggen och upp för trapporna till deras hem på andra våningen.
Men det står någon utanför hennes dörr och väntar.
Gröt?
*