Åh, allt fler människobarn började äntligen minnas julen! Den vackra snön skapade en underbar julstämning och det lilla gänget med Karamella i spetsen kände sig riktigt hoppfulla. Nu gällde det bara att de vuxna också vaknade upp och la undan telefonerna. Tänk om de förstod hur mysigt det var med jul. Att samlas hela familjen, äta god julmat, dansa runt granen, öppna julklappar. Men de vuxna var för upptagna för att lyssna på barnen. Jobb, jobb, jobb, bara en massa jobb hela tiden. Men de vuxna behövdes för att rädda julen.
Och tiden drog ihop sig. Julafton var bara tio dagar bort… Ännu hade inga människor börjat planera för att fira jul på riktigt även om några säkert tänkt tanken.
Kanske är det dags för tomtemot att ta saken i egna händer? Jultomten måste räddas till varje pris. Kan hon verkligen lita på att Gröt och tomterådet fixar det här?
Femtonde december
Tomtemor tar över
Tomtemor stänger dörren till sovrummet bakom sig. Jultomten sover. Som vanligt.
Hon vill ogärna lämna honom ensam, han är så svag. Men hon har inget val. Hon kan inte bara sitta och göra ingenting och se honom blekna bort. Därför har hon kallat på tomterådet ordförande. Det händer alldeles för lite där borta i människornas värld. Det är dags att öka takten, annars kanske tomten har bleknat bort innan det ens blir julafton.
Hon hade pratat med tomterådets ordförande för några dagar sen. Då hade han varit väldigt svävande när hon frågat hur det går med allt. Bubblat något om att tvinga människorna att äta gröt och gömma deras telefoner. Hur skulle det hjälpa jultomten?
Men han hade också skickat en film på ett fint, men väldigt knasigt, luciatåg. Så visst hände det trots allt något bra.
Kanske var det luciatåget som gjort att tomten för ett par dagar sedan, hade sett lite piggare ut? Han hade suttit upp i sängen och den morgonen kunde hon inte se sänggaveln fullt så tydligt genom hans genomskinliga överkropp. Han hade druckit en hel mugg glögg och ätit tre lussebullar. Då hade tomtemor känt hopp. Hon hade satt på julmusik och dansat runt inne i huset. Tomtefar hade sjungit med i Bjällerklang och skrockat på sitt gamla vanliga sätt: ho ho ho.
Men i morse hade han varit trött igen. Så trött att han inte ens ville ha knäck. Det hade aldrig hänt förut. Då hade tomtemor insett att det var hög tid att lägga sig i.
Gröt borde vara här vilken sekund som helst. Hon kikar ut genom fönstret, spanar för att se om han har kommit.
Helst vill hon inte att tomtefar ska veta något om deras träff. Det hör inte till vanligheterna att tomterådets ordförande besöker dem här uppe i Nordpolen. Det skulle nog oroa tomtefar om han förstod att de hade krismöte.
Men visst borde Gröt ha kommit nu? Kan något ha gått fel på vägen? Han hade varit tveksam om tomtemagin skulle räcka för att fara ända till Nordpolen. Hon vet att hustomtarnas magi är försvagad av jultomtens tillstånd.
Tomtemor går in i köket och värmer lite glögg. Men så minns hon att Gröt hellre dricker julmust och tar fram en ny flaska ur kylskåpet. Sen dukar hon fram julskinka, vörtbröd och senap så de kan äta varsin skinksmörgås. Han är säkert hungrig efter sin långa färd.
Precis när hon ska ställa fram det sista på bordet hör hon ett rejält brak inifrån skafferiet. Hon skyndar fram och öppnar dörren och där, mitt i mandelskålen sitter han, gammeltomten. Hon glömmer ofta hur liten han är, de ses så sällan. Han är inte större än hennes hand.
Han spottar och fräser ilsket och kliver snabbt ur skålen.
”Nämen, oj, landar du här?” skrattar tomtemor.
”Det är den här förbaskade tomtemagin!” gormar han frustrerat. ”Jag är för svag! Inget går som man tänkt sig! Du tror väl inte att jag planerade att landa i dina mandlar?”
Han är rätt kaxig för att vara så liten, tänker hon, men nickar ändå förstående och försöker hjälpa honom ner. Gröt föser ilsket undan hennes hand. Det är tydligt att han inte vill ha hjälp. Han är en ovanligt bestämd liten tomtegubbe, alltid med en djup bekymmersrynka mellan ögonbrynen och en misstänksam uppsyn i det skrynkliga ansiktet.
Mödosamt klättrar ner för hyllorna i skafferiet samtidigt som han muttrar något om alltid denna mandel!!
”Välkommen!” säger hon när han kliver ut i köket. ”Jag har ställt fram lite att äta. Och must som du gillar.”
Gröt säger inget utan klättrar i stället upp på bordet. Han går en runda kring skålar och fat.
”Jaha, jaha, både vört och senap ser jag. Och mandel har du i skafferiet…” Han fnyser missnöjt.
”Eh, nu förstår jag nog inte riktigt vad du menar?”
”Ingen gröt vad jag kan se? Men gröt, det kanske inte passar så fint folk som tomtemor och jultomten?”
Han ställer sig mitt på bordet med händerna i sidorna och blänger på henne.
”Gröt? Jo, självklart! Jag äter risgrynsgröt varje morgon.”
Tomtemor förstår inte riktigt varför han är på så sur. Inte kom han väl hit för att förhöra sig om hennes och jultomtens matvanor? Nog har de väl viktigare saker att diskutera än vad som står på hennes köksbord?
Han ser lite gladare ut när han får höra att gröt serveras regelbundet i tomtehemmet. Med en nöjd nick slår sig ner på bordet bredvid det lilla glaset med julmust som står framdukat.
”Får jag bjuda på en skinkmacka?”
Gröt nickar nådigt. Tomtemor har skurit lagom stora bitar som passar tomtar av hans storlek och bjuder honom att ta för sig.
När han brett ett par smörgåsar verkar gammeltomtens humör stiga.
”Hur är det med honom?” frågar han och slickar av senapen från fingrarna.
”Det är illa är jag rädd”, svarar tomtemor och sväljer. ”Häromdagen, då när barnen gick luciatåg, då var det något bättre. Men nu är han sämre än någonsin.”
Gröt hummar bekymrat. Hela hans ansikte skrynklas ihop och han stryker sig fundersamt över skägget.
”Hur går det för er? Vet du något om läget hos människorna? Vad görs för att påminna dem om julen och jultomten?”
”Ja du, oj oj oj…. Det jobbas på, ska du veta! Oj, vad det jobbas på.”
Han nickar ivrigt. Väldigt ivrigt? Som om det han säger inte är riktigt sant… Tomtemor får en känsla av att han undanhåller något för henne. Hon synar honom där han sitter och försöker undvika att möta hennes blick. Hon harklar sig och säger med len röst:
”Kan du inte… berätta lite?” Hon smuttar på sin julmust och ger honom en frågande blick.
”Berätta? Du menar ge exempel?” frågar han besvärat.
”Precis.”
Nu är det tomtemors tur att spänna ögonen i honom.
”Jo, vi gör… ditt och datt… och en hel del ska du veta. Och…” Han harklar sig och kinderna blir röda. ”Ja… ja, just det! Julstämning! Det är vad vi gör. Vi fixar julstämning.”
Han ser lättad ut och ser henne äntligen i ögonen.
”Jamen, det låter ju bra”, säger hon och ler uppskattande.
Han nickar ivrigt igen.
”Ja, visst är det bra! Det är sååå bra, förstår du. Julstämning, det är lösningen, det har jag listat ut. Det var inte lätt, men jag kom på det till slut. Helt utan hjälp. Fin, mysig julstämning…”
Gröt ler stort och ser ut som att han har svarat på alla hennes frågor. Han tar ytterligare en klunk av musten.
”Hur?”
Gröt hostar till och sätter musten i vrångstrupen.
”Hur menar du hur?”
”Hur fixar ni julstämning?” Tomtemor lutar sig tillbaka i stolen och sätter armarna i kors över bröstet. Hon känner på sig att här ligger det en hund begraven…
Gröt harklar sig igen. Det är väldigt vad han är rosslig i halsen…
”Jo… du förstår att julstämning, det ordnar man med… eh… det ordnas bäst genom att man…. att man har mycket stämning och… eh… julsaker.”
Han flackar med blicken som till slut landar på henne.
”Nu får du säga som det är! Jag hör ju på dig att du ljuger! Gör ni ingenting där nere i människornas värld, eller? Förstår ni inte att jultomten ligger där inne och håller på att försvinna helt! Och om han gör det, då är det ute med oss alla!”
Gröt nickar och munnen glappar nervöst.
”Jo, absolut, självklart! Det är bara det att… jag har fått lite hjälp och jag har väl kanske inte full koll på precis allt som Karamella och de där barnen håller på med.”
Precis när han uttalar ordet barnen ser hon att han har försagt sig. Han stirrar förskräckt på henne och hon är säker på att han fingrar på glömskepulvret i fickan för att radera sitt misstag. Han skulle bara våga kasta glömskepulver över henne!
”Tänk inte ens tanken”, säger hon barskt och ställer sig upp. ”Om du kastar glömskepulver över mig, då kan du räkna med att allt går åt skogen. Förstår jag dig rätt att ni har avslöjat er och tagit hjälp av… människobarn?”
I samma stund hörs ett rejält brak från skafferiet igen. Båda tittar förskräckta dit. Är det någon där inne och tjuvlyssnar?
Tomtemor tar ett raskt steg och öppnar dörren. Och där, i mandelskålen sitter Russin, Gröts gumma.
”Hoppsan!” säger hon med ett stort leende innan hon tar en mandel och stoppar i munnen. ”Jag skyller min dåliga landning på den svaga tomtemagin!” Hon fnissar nöjt och verkar inte helt missnöjd med att ha hamnat i mandelskålen. ”Är det någon som vill hjälpa en gammal gumma upp, eller? Även om jag inte har något emot att bada i mandlar. Det hade ju förstås varit bättre med russin.”
Hon skrockar belåtet och sparkar lekfullt med fötterna i luften.
När Russin väl är upplockad ur mandelskålen och också har fått ett glas must tittar hon uppmanade på sin gubbe och tomtemor.
”Nå? Vad är planen?”
De ser undrande på varandra. Vad menar hon?
”Ja, hur ska vi vända den här skutan? Rädda jultomten och hela tomtevärlden? Jag är trött på att bara gå och vänta och göra ingenting.”
”Eh… jag, jag…” stammar Gröt och ser på tomtemor.
Hon höjer frågande ögonbrynen mot tomtegubben. Sen säger hon:
”Ja, vi kanske kan använda oss av de här människobarnen på något sätt?”
”Människobarn?” utbrister Russin chockat.
En lång och smått förvirrad diskussion följer. Tomtemor trodde såklart att Gröt berättat för sin fru om människobarnen och Gröt i sin tur fick det hett om öronen när Russin fick veta att han undanhållit en så viktig sak för henne.
Men till slut la sig alla svallande känslor och de var redo att göra en plan.
”Alltså, om det redan är två människobarn som vet om er, ska vi inte utnyttja det, då?” frågar tomtemor och ser från den ena till den andra. ”Det är kanske vår chans? De verkar ju ändå snälla och hjälpsamma.”
”Jo, det var det jag sa till Karamella”, grymtar Gröt och ser på de båda kvinnorna mitt emot. En stor och en väldigt liten. Men båda minst lika skräckinjagande, tycker Gröt.
”De kanske är dags att jag får träffa den här Karamella och hennes vänner…” Tomtemor reser sig från sin plats. ”Ta mig till henne.”
* ”Du fuskar! Du kikade!”
”Nähä, det gjorde jag visst inte!”
”Hur kunde du hitta mig så snabbt, då?”
”Eh… det finns faktiskt fler sinnen än synen som kan avslöja var en person är…”
”Vadå? Hörde du mig?”
Fudge fnissar så hon håller på att kissa på sig.
”Mmm…”, piper hon, men Bryssel ser att hon ljuger.
”Nä! Du kände det på lukten? Du lukt-hittade mig! Det är också fusk!”
Fudge börjar gapskratta.
”Alltså, det är inte så himla lätt att stänga näsan…”
Bryssel sätter sig ner med en duns på golvet i köket hos Karamella och Fudge där de spenderar eftermiddagen.
”Jag vill inte leka kurragömma med dig mer.”
Karamella lyssnar på de små tomtarna som kivas och retas. De var något som de sa nyss som väckte en tanke hos henne. Men vad? Något med lukt och syn… Tanken som poppade upp i huvudet försvann lika snabbt som den kom.
Hon suckar trött.
Hela eftermiddagen har hon suttit och funderat på vad de ska hitta på härnäst. Nellie hade föreslagit att de skulle försöka skaffa en julgran vilket var en mycket bra idé. Men var köper man julgran nu för tiden?
Hon reser sig. Hon måste ut och ta lite luft. Rensa hjärnan och vakna till.
Väl ute på tomten känns det direkt bättre. Snön hänger tung från trädgrenar och tak och det kommer ett tjockt vitt moln ur hennes mun när hon andas. Hon blundar och drar in doften av snö.
Nu kom den där tanken igen. Doft… man minns väldigt bra när man känner olika dofter. Det har Karamella ofta tänkt på. Lukter är nästan starkare kopplat till minnen än synen.
Hon känner att en idé håller på att formas i hennes hjärna. Stimulera olika sinnen?
Hon ska precis springa in till Fudge och Bryssel när hon öppnar ögonen och håller på att trilla baklänges av förskräckelse. Där framför henne tornar nämligen en jätte upp sig.
Karamella bara gapar,
För där står självaste tomtemor!