Visst såg allt äntligen lite positivt ut? Visst kunde man ana hoppet som en strimma av ljus på himmelen?
Som en liten eldloppa som hoppade spreds filmen med luciatåget från telefon till telefon, från hus till hus. Både barn och vuxna tittade. Och visst väcktes något inom människorna, något de inte känt på länge? En längtan? Ett minne.
Några nynnade med i Nu tändas tusen juleljus. Andra log. De äldre tänkte, ja såklart! Den där gamla visan. Den sjöng vi ju som barn.
Skulle Luciatåget räcka för att påminna människorna?
Kanske…
Som om det inte var nog med det lyckade uppträdandet så vaknade barnen till en vit värld. Det hade snöat under natten och marken låg inbäddad i ett mjukt vitt täcke. Nu var det väl ändå julstämning?!
Men det är fortfarande långt kvar till julafton. Mycket kan hända. Ännu kan tomtarna och människobarnen inte pusta ut.
Fjortonde december
Snöbollskriget
Karamella petar i morgongröten och lyssnar med ett halvt öra på familjen som pratar runt om henne. Både mamma Hasselnöt och Sillen är på gott humör. Fudge hoppar och studsar på golvet i köket. Hon har redan fått i sig sitt morgongodis och är pigg och glad.
Själv borde hon också vara glad, men oron vill inte släppa.
Alla har sett filmen. Gröt hade gjort ett bra jobb med att sprida den och hundratals hustomtar hade rapporterat på luciakvällen att filmen nått deras människor.
Hon skulle gärna vilja veta hur det går för jultomten. Har han börjat få färgerna tillbaka nu? Räcker det att barnen börjar minnas eller krävs det mer för att han ska hitta livsgnistan igen?
Även Karamellas föräldrar har såklart sett den. Först hade mamma och pappa blivit förskräckta och frågat hur det hade gått till. De kände ju igen Karamellas människa. Hur hade de lycktas filma i barnens skola, ville de veta? Utan att bli upptäckta?
Det hade inte varit lätt att hitta på en trovärdig förklaring som inte avslöjade deras samarbete med människorna. Men med gemensamma krafter hade Karamella och Fudge lyckats lura i dem att de följt efter Nellie till skolan. Och sen fått hjälp av Gröt och lite tomtemagi. Det var ju i alla fall nästan sant.
Men nu har Karamella dåligt samvetet igen. Det känns inte bra att ljuga för mamma och pappa. Hon försöker intala sig att det är nödvändigt. Och att det bara är för en kort period, sen ska allt bli som vanligt igen.
Tyvärr…
Skumtomte kryper runt på golvet med Fudge efter. När han närmar sig brasan i den öppna spisen tar hon tag i honom och vänder honom åt ett annat håll så han inte ska bränna sig på elden. Just nu måste han vaktas hela tiden, annars klättrar han på väggarna, bokstavligt talat.
Hasselnöt nynnar och stökar runt i köket. Karamella ser på henne. Mamma… Visst måste allt gå att ordna? Visst går allt åt rätt håll nu? Inte kommer hennes söta mamma och roliga pappa att försvinna?
Men julafton närmar sig med stormsteg och det är därför Karamella inte vågar slappna av och känna sig glad. Inte än. De har så lite tid och så mycket att göra.
”Så fint luciatåget var!” säger pappa Sillen där han står med händerna i diskbaljan. Löddret från diskmedlet flyger runt honom när han slamrat med skålar och muggar.
”Ja, verkligen!” myser Hasselnöt och ger Sillen en puss på kinden. ”Nu kommer allt att bli bra. Det var ju tydligt att barnen mindes. Och så fint de sjöng sen. Det där gjorde ni bra.”
Karamella tittar förskräckt upp.
”Som påminde dem alltså. Som du sa, att ni lagt fram fotoalbum och pepparkakor och allt som gjorde att de ville fixa ett luciatåg…?”
Karamella hostar till. Just det, det var ju så hon sagt till mamma. Att det var med hjälp av en mängd små ledtrådar som de hjälpt Nellie och Bulle att minnas och sen filmat luciatåget i smyg.
”Precis, så var det! Tack…” säger hon och försöker få kinderna att sluta blossa. Det känns som att mamma kan se rakt igenom hennes lögner.
”Jag hörde att tomterådet var med och spred filmen med hjälp av tomtemagi”, säger mamma vänd mot pappa.
”Ja, tänk att ni fick de där gamla stofilerna att lyssna på er. Fantastiskt!”
Pappa Sillen skrockat högt och diskar ännu vildare. Det blir roligare att diska då, brukar han säga. Snart är hela rummet fyllt med små glänsande bubblor och diskmedelsskum som svävar i luften, av hans yviga rörelser. Så här positiva och nöjda har de inte varit sen innan Gröt berättade om att jultomten höll på att blekna bort.
Fudge börjar hoppa efter diskmedelsbubblorna och Skumtomte skrattar kvillrande när storasyster studsar runt i rummet. En bubbla landar på hans lilla näsa och ögonen går i kors när han försöker titta på den.
Karamella betraktar sin gulliga lilla familj. Det är verkligen underbart att vara tomte. Tomtar är så glada och bekymmersfria. För det mesta.
Hon tänker på hur mycket gladare Nellie och Bulle har blivit sen de började sin jakt på julminnen.
Tomtarna behövs!
Oron i henne trängs undan av en känsla av bestämdhet. Hon ska klara det här! De har ju redan lyckats med helt otroliga saker!
Men de får inte slappna av, inte tro att allt är klart. Tvärtom, det är nu de ska ösa på med så mycket juliga grejer de kan komma på.
Hon slevar snabbt i sig det sista av gröten och vinkar åt Fudge att komma. Dags att besöka tomterådet och planera nästa steg!
*
Idag går Nellie till skolan utan en liten tomte på axeln. Det känns tomt. Karamella och Knäckis ville stanna hemma för att prata med rådet och ta reda på hur det gick med spridningen av filmen. Och kanske få höra hur jultomten mådde.
Idag snöar det. Det har snöat hela natten och stora vita flingor dalar fortfarande mot marken. En landar på Nellies utsträckta tunga och smälter snabbt. Det smakar… gott.
Nellie och Bulle ser sig omkring i det vita vackra landskapet där de går på vägen. Det är som att vara i en saga. Det gnistrar i trädgrenarna och knarrar under skorna. Ingen snö har hunnit bli grå av avgaser än utan ligger vit och bullig vid vägkanten.
När de kommer till skolgården ser de hur ett helt gäng barn är ute och leker i snön. Jonna och Kalle rullar en jättestor snöboll. Det ser ut som att de bygger något. Nellie och Bulle går närmare. Barnen har ställt tre enorma snöbollar på varandra och satt öga näsa mun på den översta. Två grenar sticker ut som armar på sidorna och runt halsen har den fått en randig halsduk. Men det är inte det som gör att Nellie gapar när hon ser den. Den har något på huvudet. En… tomteluva? Hon tar ett steg närmare. Det är ju mössan som Bulle hade på sig igår på luciatåget, den med bomull längs kanten. De har gjort en… jultomte!
”Wow”, säger hon och pekar på snögubben. ”Vilken fin. Den har en tomteluva.”
”Vad hette det sa du?” frågar Kalle samtidigt som han bygger ut snögubbens mage lite till.
”Tomteluva. Ni har ju gjort en jultomte.”
Kalle tittar förvånat på snögubben.
”Jaha, är det så det heter? Vi tyckte att det passade, bara.”
”Det passar perfekt!” säger Nellie nöjt.
Det har funkat! Luciatåget har uppenbarligen väckt minnen hos barnen. Varför skulle de annars sätta en tomteluva på snögubben?!
Igår kväll vid middagen hade hon visat luciafilmen för mamma och pappa. De hade som vanligt ätit med ett öga på sina telefoner så de tittade på den vid matbordet. Nellie studerade deras ansikten noga. Kände de igen sångerna?
”Fint…” hade pappa sagt, lite trött. ”Vad är det du har på huvudet?”
”En luciakrona”, svarade Nellie och uttalade luciakrona övertydligt. ”Jag hittade den uppe på vår vind. Den är från när jag var liten. Minns ni inte? Vi hade luciatåg när jag gick i förskolan.”
Mamma hade tittat upp. Nellie såg att hon försökte minnas.
”Kommer ni inte ihåg? Vi pratade om julen häromdagen. Då när jag hade bakat pepparkakor. Lucia, det är en annan jultradition. Visst är det vackert!”
”Mm…” Mamma hade nickat. ”Jo, det ringer kanske en klocka…?”
”Vore det inte kul att fira jul i år? Som vi gjorde när jag var liten?”
Nellies hjärta bankade när hon väntade på att mamma och pappa skulle svara.
”Det låter mysigt”, sa mamma ”men jag tror inte att jag hinner. Det är väl säkert en massa saker att fixa om man ska fira… jul? Och det är så mycket på jobbet nu, älskling. Vi kanske får ta det en annan gång.”
Nellies hjärta sjönk. En annan gång? Det går ju inte.
”Men mamma, jag kan fixa allt. Det behöver inte alls bli stressigt. Det är inte förrän den 24 december…”
Hon hade knappt hunnit säga klart meningen innan mamma reste sig.
”Det låter fint gumma, men vi får prata mer om det senare. Jag måste sätta mig en stund vid datorn.”
”Men…”
Och så var mamma försvunnen.
Nellie hade såklart blivit besviken först. Men sen när hon tänkt efter kände hon sig ändå hoppfull. Mamma hade faktiskt inte sagt nej. Hon hade sagt att de skulle prata mer senare. Och då skulle hon vara beredd!
Hon är så djupt inne i sina tankar att hon först inte fattar vad som händer när snöbollen träffar henne i nacken. Massor av snö fastnar i håret och letar sig snabbt in innanför kragen på jackan.
Hämndlusten skjuter ut i varenda blodåder och vänder hon sig om för att se vem som kastade.
Bulle!
Han skrattar högt åt hennes upprörda min och kastar sig ner bakom snögubben för att ta skydd när han ser att hon börjar krama en snöboll som hon slungar åt hans håll.
Miss!
Snabbt böjer hon sig ner och tar upp en famnfull med snö. Hon trycker ihop den mjuka snön till en jätteboll och springer bort mot Bulle som skyndar sig att krypa runt snögubben för att komma undan. Men där, på andra sidan, står Jonna med en ännu större snöboll som hon slungar rakt mot honom.
Fullträff! Mitt i hans flinande nylle!
Tjejerna gör high five och kastar sig sen i väg för att rädda sig undan mot motattacken som kommer innan de hunnit blinka.
Två lag bildas. Killarna mot tjejerna. Kalle och Bulle tar posto bakom snögubben och tjejerna tar skydd bakom en parkbänk. Carola ansluter och tjejerna bombarderar killarna med snöbollar från alla håll. De får in några riktiga fullträffar, men när killarna kommer med sin hämnd får Nellie en snöboll i huvudet som snabbt rinner innanför jackan och ner längs ryggen. Det är så kallt att hon tjuter.
Det hela avslutas med att de tar så många snöbollar de kan bära och gör en överraskningsattack mot killarna. De vräker snöbollarna över dem där de ligger i skydd bakom snögubben. Killarna svarar med att slita ner tjejerna på marken och mula dem med så mycket snö i ansiktet att Nellie nästan tappar andan.
”Vi ger upp!” skriker hon mellan anfallen.
”Vi hörde inte riktigt!” flinar Kalle där han står över henne med handen höjd, full med snö, redo för ännu en attack.
Snart ligger alla barnen på rygg i snön och flämtar. De är blöta och kalla men fyllda av en underbar känsla. Vad härligt det är med snö! Men kallt…
Nellie blundar. Det är en speciell doft i luften. Hon tänker tillbaka, minns hur det var när hon var liten. Försöker se framför sig när de gick luciatåg på dagis, lekte i snön. Och det fungerar. Fler och fler bilder poppar upp i hennes huvud. Hon ser en adventsljusstake, känner doften av saffran och clementiner. Och så ser hon något mer. Något konstigt. Ett träd, inomhus? En gran? Den är klädd med ljus och glänsande kulor.
”Brukade ni ha gran när ni var små?” frågar hon rätt ut i luften.
”Gran?” frågar Bulle. ”Vadå ha gran?”
”Ja, alltså, inomhus? Med glitter och ljus i?”
Nellie sätter sig upp i snön och tittar på de andra där de ligger.
Carola skattar.
”Jag hoppas du skämtar! Hur skulle det se ut? Ta in en gran inomhus. Fatta vad mycket barr det skulle bli överallt.”
Alla skrattar. Nellie också. Men hon tror ändå att hon har kommit på något. En julgran! Vissta hade man det förr? Hon kan till och med känna doften när hon tänker tillbaka.
Det kanske kan väcka upp mamma och pappa och få dem på andra tankar?