Tänk att få besök av självaste tomtemor! Det har inte hänt på över hundra år att tomtemor lämnat Nordpolen. Karamella förstod när hon såg henne utanför Nellies hus, att det inte var ett gott tecken. Tomten var blekare än någonsin.
Vad kunde de göra för att stoppa det? Tomten måste känna sig behövd. Och vad är det tomten gör? Jo, delar ut julklappar till alla snälla barn. För att han ska kunna komma måste allt vara på plats.
Och viktigast av allt, barnen måste önska sig saker.
Men julklappar kan inte delas ut om ingen önskar sig dem.
Sextonde december
Nära ögat
”Va? Tomtemor? Du skojar? Hon lämnar ju aldrig Nordpolen.”
Karamella nickar viktigt åt Knäckis och Polka som bara gapar när hon berättar om sin ovanliga gäst.
”Vad ville hon?” frågar Polka.
Ja ni, tänker Karamella. Hon vet inte vad hon ska svara. Tomtemors besök hade både varit spännande och nedslående. Jultomten blir sämre och sämre för var dag som går och det var tydligt att tomtemor inte trodde att Gröt var rätt tomte att lösa problemet. Inte ensam i alla fall.
”Hon ville att vi skulle hjälpa henne.”
De tre små tomtarna sitter gömda bakom kokböckerna i kökshyllan i köket och ser på Nellie och hennes familj när de äter frukost. Det är lördag så ingen ska till skola eller jobba idag. Karamella hoppas att Nellies mamma och pappa tänker sticka i väg på ärenden snart så det kan smita ner till barnen och fortsätta jobba.
”Ville hon verkligen det! Att just vi ska hjälpa henne? För att vi har så himla bra idéer?” Knäckis sträcker stolt på sig.
”Oj, vem blåste upp dig som en ballong?” frågar Polka beskt och Knäckis sjunker ihop igen och ger henne ett surt ögonkast.
”Vadå? Får man inte vara stolt? Tomtemor kom till oss!”
”Ja, men vi ska nog vänta med att fira”, bryter Karamella in innan Polka och Knäckis börjar gräla som vanligt. ”Anledningen till att hon kom till just mig, oss, var för att Gröt råkat försäga sig om människobarnen. Att de känner till oss.”
Polka flämtar till och Knäckis slår förskräckt handen för munnen.
”Vad sa hon då?” frågar han skälvande.
”Det var det som var så överraskande. Hon var inte arg, inte alls. I stället ville hon att vi skulle använda Nellie och Bulle för att få människorna att minnas julen. Hon trodde att det kanske var den enda lösningen.”
Dessvärre var tomtemor tydlig med en annan sak också. Att människobarnen på inga villkor fick minnas småtomtarna när allt det här var löst. Precis som Gröt sa hon att glömskepulver var den enda vägen att gå.
Karamella har inte berättat för de andra tomtarna om planen med glömskepulvret. Hon kan inte få ur sig det. Det känns för hemskt. Istället väljer hon att berätta det andra som tomtemor sa till henne.
”Hon sa att det behövdes mer och rejälare insatser från tomtarna för att människorna ska minnas julen. Och att det inte räcker att människorna bara minns julen, de måste också fira jul.”
De tre tomtarna ser på varandra. Polka skakar uppgivet på huvudet och Knäckis stolthet från nyss är som bortblåst. Hur ska de klara det?
”Och att det är där Nellie och Bulle kan vara till hjälp. En viktig del av att fira jul är nämligen att människobarnen skriver önskelistor till jultomten. Han måste bli behövd igen. Och att det är bråttom…. Tomten blir tydligen mer genomskinlig för var dag som går. Tomtemor sa att hon kan se igenom honom. Tänk er vad läskigt! Att kunna se rakt igenom en människa…”
Polka och Knäckis ryser där de sitter.
”Så nu är det slutbråkat!” säger Karamella skarp och ser på dem. ”All energi måste läggas på att komma på hur vi ska lösa det här.”
Båda nickar ivrigt. De lovar. Karamella ler mot dem men vet att de kommer att ha glömt det här löftet om si så där femton, tjugo minuter. Så är det alltid.
Polka pekar ivrigt ner i köket och snart ser de tre tomtarna hur Nellies mamma och pappa går ut i hallen och klär på sig ytterskor och jackor.
”Nellie, vi går ut på en promenad!” ropar pappa.
Strax är de ute genom dörren och småtomtarna kan komma fram från sitt gömställe.
”God morgon!” ropar Karamella samtidigt som hon klättrar ner för köksskåpet. Det andra kommer tätt efter.
”God morgon! Ha ha, satt ni där uppe hela tiden?” frågar Nellie glatt. Hon sitter vid frukostbordet i pyjamas och tofflor.
”Ja, det gör vi ofta”, säger Knäckis och klättrar smidigt upp på längs bordsbenet och går fram till Nellies tallrik. ”Mm, croissant!” Han tar en stor smula som är överbliven från Nellies frukost och sätter sig och mumsar.
”Vadå? Spionerar ni ofta på oss?”
”Ofta och ofta… ” säger Knäckis mellan tuggorna. ”Det beror på vad du menar med ofta.”
Polka och Karamella är också upp på bordet och traskar fram till Knäckis. Karamella ser på Nellie att hon inte är helt bekväm med att ett gäng tomtar tittar på henne i smyg och försöker diskret skaka på huvudet åt Knäckis så han inte ska trampa ännu mer i klaveret.
”Vi spionerar såklart inte!” säger Karamella och skrattar lite besvärat. ”Utan kollar läget, för att se om ni behöver hjälp med något.”
”Som att tappa bort bilnycklarna…?” frågar Nellie menande och flinar.
Polka inspekterar några smulor som hamnat på bordet.
”Är ni hungriga?” frågar Nellie när även hon tar upp en smula och börjar äta. ”Jag kan ta fram mer till er. Och kanske lite varm choklad? ”
Tomtar älskar sötsaker och alla tre nickar ivrigt. Nellie hoppar ner från stolen och går och hämtar tre matskedsmått som hon brukar använda när hon bakar och fyller med några droppar varm mjölk och chokladpulver. Hon tar fram en tandpetare som hon rör om med, sen ställer hon chokladen framför tomtarna. Alla tre slår sig ner på bordet framför Nellie.
”Vad tror ni, ska vi fixa en julgran idag?” frågar hon.
Karamella nickar glatt.
”Men hur ska vi göra det?” frågar Knäckis och tar en klunk av chokladen. Han blundar och njuter. Ett nöjt leende sprider sig över hans tomteansikte och kinderna blir röda. Nellie skrattar. Sen blir hon snabbt allvarlig igen.
”Det finns ju inga granar att köpa”, säger hon fundersamt. ”Måste det vara en gran?”
Karamella ser frågande på henne.
”Det är klart att det måste vara en gran! Vad skulle vi annars ta in? En tall, eller vad?”
Polka fnissar åt sitt eget skämt. Nellie rynkar på ögonbrynen och verkar inte alls se det roliga med att ta in en tall i huset.
”Nja, jag tänkte kanske att man kunde klä något som redan står inomhus? Den där fikusen där borta vid fönstret kanske? Eller kaktusen som står i mammas och pappas sovrum?”
Karamella försöker se det framför sig. Nja, hon är tveksam. Kommer det verkligen att bli fint? Juligt?
Ytterdörren öppnas och alla tomtarna stelnar till. Är mamma och pappa redan tillbaka? Men Nellie skrattar åt dem.
”Det är bara Bulle!” säger hon och petar Karamella i magen så det kittlas. ”Ni behöver inte vara oroliga.”
Bulle sparkar av sig skorna i hallen och ropar glatt hej.
”Du behöver inte ta av dig!” ropar Karamella åt honom, hon har en plan. ”Kom igen! Vi går upp på vinden och ser vad vi kan hitta. Eftersom du minns en julgran från när du var liten så borde det finnas julgransprydnader någonstans.”
De kommer överens om att det är första steget. Så får de lösa granproblemet sen.
Det är riktigt kallt på vinden nu när det är många minusgrader ute. Alla fem har satt på sig skor, jacka och mössa. Knäckis har till och med vantar.
”Vadå?” frågar han stött när Polka ser på hans vantar med ett frågande leende. ”Jag är kallblodig, så är det bara.” Han huttrar till för att bevisa att det är sant.
De går försiktigt in på den stökiga vinden. Precis som förra gången tittar de i lite lådor här och där utan att få napp.
De letar sig längre och längre in. Ljuset är dåligt här och Nellie tänder ficklampan hon tog med upp.
”Den här kanske!” ropar Karamella och vevar åt de andra från en låda inskjuten längst in i hörnet.
De andra letar sig dit och Nellie drar fram lådan.
”Usch, vad är det som luktar?” frågar hon och rynkar på näsan.
”Det är Knäckis som har fisit! Jag känner igen stanken”, säger Polka och försöker hålla tillbaka ett elakt leende.
Jaha, tänker Karamella. Så länge varade löftet om att inte bråka.
”Åh, jag visste inte att du var fis-expert?! Men det passar dig, nu vet du vad du ska jobba med när du blir stor.” Knäckis är så nöjd över sin motreplik att han inte kan hålla till sitt elaka flin.
Polkas kinder blir röda på en sekund och det pyser ilska ur hennes näsborrar.
”App, app, app! Kom ihåg vad ni lovade i köket!” säger Karamella snabbt och ställer sig framför Knäckis som fnissande kryper ihop bakom henne.
Samtidigt öppnar Nellie lådan.
”Titta!” ropar hon andlöst.
”Bingo!” säger Karamella nöjt och ser ner på julgranspyntet som ligger prydligt förpackat i lådor och askar. Eller, ja, allt är prydligt utom julgransbelysningen som är hoptrasslad i en rörig knut. Precis som det ska vara.
Alla fyra tittar storögt på kulor, glitter och smällkarameller i överflöd och en vacker stjärna att sätta i toppen.
”Åh, titta på de där små tomtarna!” utbrister Nellie och pekar. ”De ser precis ut som Fudge och Bryssel. Ska de också hänga i granen?”
Det skumma ljuset på vinden gör att Karamella inte ser så bra ner i lådan. Hon tar tag i Nellies ficklampa och riktar den mot tomtarna. Precis då hör de ett kvittrande fnissande ljud. Aha, precis som hon anat.
”Det ser inte bara ut som Fudge och Bryssel, det är Fudge och Bryssel…”
Småtomtarna i lådan börjar gapskratta. Nellie tar upp dem och håller en i vardera hand.
”Då är mysteriet med var lukten kom ifrån löst i alla fall”, mumlar Polka och sneglar på Bryssel som fortfarande skrattar så han kiknar.
”Du ser, det var inte jag som fes. Du kanske inte kan jobba som fis-expert trots allt. Det var ju synd.” Knäckis fnissar hysteriskt.
”Ni småbusar! Hur länge har ni legat här?” frågar Bulle.
”Vi hörde att ni skulle upp hit och då smet vi i förväg.”
”Så ni tyckte att det var en bra idé att gömma er i lådan och lura oss i stället för att hjälpa till?” frågar Karamella och satte händerna i sidorna.
Efter att ha skällt lite på minitomtarna börjar de baxa ner den stora otympliga lådan från vinden. För att få ner den för stegen klättrar Nellie ner först och ställer sig för att ta emot när tomtarna med Bulles hjälp knuffar ner lådan genom hålet i vindsgolvet. Nellie tar emot med ett stön. Den är tung. Men det är bra! Det betyder att det är mycket pynt i.
Glada kånkar de ner lådan till vardagsrummet. Sen ställer sig alla och ser sig omkring. Nu har de oundvikligen kommit fram till punkten då de måste lösa själva gran-problemet.
”Jag tror mest på fikusen”, säger Karamella och pekar på det lilla trädet som står i en kruka på golvet. ”Det är den enda växten som är tillräckligt stor.”
”Men kaktusen är större. Jag hämtar ner den från mammas och pappas sovrum. Så kan vi se vilket som blir bäst.”
Nellie försvinner upp och är strax tillbaka bärandes på en hög vinglig kaktus. Den ser taggig ut. Men har många delar som sticker ut och man kan nog få fast stjärnan i toppen. Bulle hjälper henne att ställa ner kaktusen på golvet.
De börjar klä de båda växterna. Tomtarna har svårt att klättra upp i kaktusen på grund av alla vassa taggar så den får barnen ta hand om.
Efter en liten stund har båda växterna fått juleskrud.
Barnen och tomtarna ställer sig och betraktar sitt verk.
Men ingen hinner säga något innan ett bekant ljud hörs. Ytterdörren! Någon kommer in. Den här gången kan det inte vara Bulle. Alla stelnar till, även barnen. Det finns inte tid för tomtarna att gömma sig!
”Kvickt ner i lådan!” väser Nellie och hjälper dem i.
Då står mamma plötsligt i dörren till vardagsrummet och ser förvånat på Nellie och Bulle och de dekorerade växterna. Nellie stänger diskret locket till lådan med tomtarna.
”Vad i hela världen håller ni två på med?”
Hon stirrar gapande på kaktusen och fikusen med julgranskulor, glitter och stjärna i toppen.
”Eh… inget särskilt!” klämmer Nellie ur sig och sneglar nervöst på lådan.
Mamma måste ha sett det för hon tar ett stort kliv in i rummet och öppnar locket.
”Ha ha, vilka söta dockor!”
Hon sträcker ner handen och lyfter upp Fudge. Alla tomtarna ligger blick stilla och stirrar på Fudge som dinglar i luften ovanför dem.
Nellie ger Bulle en desperat blick. Vad ska de göra?
”Ja, visst är det söta!” säger han med darrande röst. ”Det är tomtedockor. Julprydnader.”
”Håller ni fortfarande på med den där julen?” frågar hon och vrider och vänder lite på Fudge som hon uppenbarligen tror är en leksak.
”Ja, mamma. Vi ska ju fira jul har jag sagt”, säger Nellie och tar försiktigt Fudge ifrån henne och lägger tillbaka henne i lådan.
”Ja, ja. Det blir säkert bra.”
Mamma stryker Nellie över kinden.
”Men sätt tillbaka kaktusen på vårt rum när ni är klara, är du snäll.”
Mamma går. Nellie ställer sig på knä på golvet och öppnar locket på lådan. Hon möter Karamellas blick.
”Det var nära ögat!”
Alla skrattar lättat.
Karamella sätter sig upp. Sen ser hon på de andra, skakar bestämt på huvudet och säger:
”Det här funkar inte. Din mamma fick uppenbarligen ingen julkänsla av en klädd kaktus. Vi måste ha en riktig gran…!”