Nu hade ännu en vecka gått och julen närmade sig sakta men säkert. Än var tomten inte på bättringsvägen. Ryktet att tomtemor besökt människornas värld spreds bland tomtar och väsen. Vad kunde det betyda? Var de illa ute? Ingen visste och det tisslades och tasslades in skuggor och vrår.
Natten mot tredje advent kom stora mängder snö och tomtar och andra väsen fick hålla sig inomhus för att inte begravas i snömassorna.
När morgonen äntligen kom var det mycket att göra.
Våra små och stora hjältar kämpade på. Idéer fanns det gott om men det var inte alltid så lätt att komma på hur man skulle fixa allt.
Var får man till exempel tag på en riktig gran?
Jo, i skogen såklart!
Och vad passar bättre att göra den tredje advent än att ordna en riktigt vacker och doftande julgran?
Sjuttonde december
Hugga gran
”HUGGA GRAN! HUGGA GRAN! HUGGA GRAN!”
Tomtarna går på rad med Knäckis i spetsen och ropar i kör. Alla utom Karamella som sitter på Nellies axel.
”Ssshhh, hörrni! Måste ni skrika så det hörs över hela kvarteret? Vi försöker faktiskt vara lite hemliga här!” ropar hon ner till dem så starkt hon vågar.
”Hugga gran, hugga gran, hugga gran…” kommer det då betydligt tystare nerifrån tomtetåget. Tillsammans med en hel del fniss.
Hela det lilla gänget är på väg ut i skogen. Det var faktiskt Nellie som knäckt idén. Kunde man inte gå i naturen och bara… ta en gran?
”Såga ner en helt enkelt?” hade hon frågat tomtarna som stirrat fånigt tillbaka. Hur kunde de inte ha tänkt på det? Det var ju så man gjort i alla tider!
”Fast man sågar faktiskt inte gran!” hade Fudge fnissat, ”man hugger gran. Med yxa.”
Alla tomtarna hade skrattat åt tanken på att såga ner en gran. Men Nellie hade bara ryckt frågande på axlarna. Hur skulle hon kunna veta det?
Och skrattar bäst som skrattar sist. När de gick ut i garaget för att leta efter en yxa var det enda de hittade… en såg. Så nu skulle de ju faktiskt såga ner en gran. Småtomtarna vägrade dock att ändra sin ramsa utan fortsatte sjunga att de skulle hugga gran. För det är så man gör!
Otåligt har de väntat hela dagen på att det ska bli mörkt ute. Nellie trodde nämligen att man inte fick gå ut och bara ta en gran. Så det behövde ske i hemlighet.
Under den långa väntan hade de passat på att tända det tredje ljuset i adventsljusstaken. Fudge fick tända den här gånger. Hon hade tagit den stora tändstickan i famnen och tänt ljuset samtidigt som hon läste en dikt.
När tredje ljuset börjar brinna
det är mycket vi ska hinna
ut i skog och hugga gran
baka gris i marsipan
och övertyga mor och far
är något vi ännu har kvar
Men ännu finns tid till att
fixa julemys så glatt
Karamella har haft mycket tänka under dagen.
Tomtemor hade sagt två saker som hon påstod var extra viktiga. Det ena var att människorna faktiskt behövde fira jul på riktigt. Hur skulle de få till det? Det var knappt så de hade lyckats få dem att komma ihåg att julens fanns.
Det andra var att jultomten behövde få tillbaka sin livsgnista. Tomtemor sa att det bara fanns ett sätt att tända den igen. Det var att barnen skulle skriva önskelistor och skicka dem till tomten. Och att det behövde vara riktiga listor med äkta önskningar. Det visste tomtemor eftersom hon hade försökt skriva en fejk-önskelista och lura tomten att den kom från ett barn. Men han märkte direkt att den var falsk. En önskelista måste bygga på äkta önskningar. Och vara skriven av ett barn som tror på tomten.
Karamella hade föreslagit att hon helt enkelt skulle be Nellie och Bulle att skriva varsin önskelista, men det, sa tomtemor, skulle inte heller funka. Önskningarna måste komma inifrån.
Så nu måste Karamella få Nellie att själv komma på att hon vill skriva en önskelista och skicka till tomten. Helst väldigt snart så de kunde sprida budskapet vidare och få fler barn att göra detsamma.
Eftersom det hade funkat bra att sprida luciafilmen med hjälp av människornas telefoner funderar Karamella nu på om det går att göra fler filmer? Om de hittar en fin julgran kan de filma när de klär den. Det kan säkert väcka en massa minnen till liv. Kanske kan man göra en film om önskelistor också? Bara som en liten påminnelse?
Nu är det äntligen sen eftermiddag och mörkt som mitt i natten. De är på väg till den lilla skogsdungen bredvid bostadsområdet där Nellies bor. Bulle bär en lång såg och Karamella sitter på Nellies axel för att hjälpa till att hitta en lagom stor julgran. Småtomtarna kånkar gemensamt på ett par arbetshandskar som de i sista sekund kom på kunde vara bra att ha med. Granar kan vara stickiga.
Så snart de lämnar vägen och börjar gå in i skogen stöter de på problem. All snön som föll i natt är mjuk och porös och flera decimeter djup. De finns ingen skare som tomtarna kan gå på utan de sjunker ner helt och håller tills man knappt ser topparna på deras luvor.
”Hjälp! Rädda oss!” hörs det från under snötäcket.
Nellie och Bulle kan inte låta bli att skratta och plockar upp de små tomtarna en och en. De får åka i fickorna den här gången också.
De tar sig djupare in i skogen, pulsar i snön. De får inte synas från vägen. Nellie misstänker att det inte är så lätt som man kan tro att ”hugga gran”.
”Minns ni jultomten förresten?” frågar Karamella när de går från träd till träd.
Nellie och Bulle tittar fundersamt varandra.
Nellie skakar på huvudet.
”Nej, jag tror inte det. Hur ser han ut?”
”Han har röda kläder och långt vitt skägg. Och tomteluva förstås.”
Bulle ser ut att fundera.
”Har han typ häst och vagn eller nåt?” frågar han.
Tomtarna skrattar. Karamella försöker ge dem onda ögat. De får inte göra att barnen känner sig bortgjorda!
”Ja, nästan!” säger hon i stället och nickar ivrigt. ”Han har en släde och renar.”
”Som kan flyga!” hörs det från fickan. Bryssel sticker upp huvudet med drömmande min. ”Finns det något mer underbart än när man ser upp mot himlen och han kommer farande där uppe…?”
”Eh…? Renar och en släde? Som kan flyga? Det låter rätt osannolikt.” Bulle ser på Bryssel och skakar på huvudet.
”Har vi inte passerat förbi vad som är sannolikt för rätt längesen?” frågar Nellie och ler. ”Jag har inga problem att se det framför mig. Där kommer han på sin släde… Men varför? För att sprida julstämning?”
”Ja, det gör han visserligen. Men mest är det ju för att dela ut julklappar till barnen. Sådant som de önskat sig”, säger Polka och sticker upp huvudet hon också.
”Önskat sig…” säger Nellie och Karamellas hjärta slår ett extra slag. Är det så att Nellie minns?
Barnen pulsar vidare.
”Vad sägs om den där?” frågar Nellie efter en stund och pekar på en liten gran som sticker upp ur snön. Den är bara drygt en meter hög. Tomtarna rynkar på näsan.
”För liten!” säger Karamella och Knäckis håller med.
De traskar vidare.
”Den då?” frågar Bulle och försöker skynda fram till en gran. Men det är inte så lätt att springa i den djupa snön. Han blir flåsig direkt.
”För veka grenar!” hörs det från fickan. Polka skakar bestämt på huvudet. ”Kulorna kommer att rasa ner.”
”Den där då?” försöker Nellie och pekar på en lite längre bort.
”För grön!” skriker Fudge uppspelt.
”Hur kan en gran vara för grön?” frågar Nellie tvivlande.
”Nej ok, men den är för vek i toppen!” ändrar hon sig.
När de gått en lång stund och tomtarna ratat alla granar de sett börjar Nellie misströsta.
”Nu får ni faktiskt ge er. Jag tror inte att jultomtens räddning hänger på ifall granen har lagom antal grenar eller ett och annat visset barr… Det enda som spelar roll är om vi lyckas få med den hem. Och att den får plats i vardagsrummet.”
”Hm… ok, du kanske har rätt. Vi kan gå tillbaka till den där vi såg för en stund sen”, säger Karamella som märker att barnen börjar bli trötta. Nellie flåsar och går allt långsammare. Det är jobbigt att gå i den djupa snön i skogen.
De vänder om och pulsar tillbaka.
”Stopp!” ropar Knäckis och trillar nästan ur fickan av upphetsning. ”Där…!”
Han pekar en liten bit in. Ja, där står den. Den perfekta julgranen!
Alla hurrar och barnen skyndar fram.
Glada och varma tar de fram den stora sågen och börjar såga. Det är mycket svårare än de hade räknat med. Den friska granen är seg som kola vill inte alls bli nedsågad. Trots att de håller i sågen från varsitt håll och tar i så mycket de kan är det nästan omöjligt att dra den fram och tillbaka.
”Ska vi hjälpa till?” frågar Knäckis från och tittar ut från fickan.
”Eh… jag tror inte det kommer att hjälpa…” flåsar Bulle. ”Dessutom är det nog bäst att ni håller er i fickorna. Tänk om det kommer någon!”
”Mitt i skogen? I mörkret?” frågar Polka skeptiskt.
Och precis när hon säger det hör de en barsk röst precis i närheten.
”Och vad håller ni två på med då?”
Nellie och Bulle stelnar till och vänder sig om med ett ryck.
Precis bakom dem står en svartklädd gubbe med kepsen neddragen över öronen. Han ser arg ut och spänner ögonen i barnen.
Ajdå! Upptäckta!