Hjälp, vad hände egentligen där i skogen? Kommer Nellie och Bulle att råka illa ut. Eller vad ville gubben med kepsen? De som bara ville ha en gran.
Medan barnen och tomtarna kämpade med julgranen i skogen var det en annan liten tomte som också kämpade på. Gammeltomten Gröt hade länge försökt få det att se ut som att han koll på läget. Men nu var han uppgiven. Hur skulle han kunna veta vad som var rätt?
Månen vandrade vidare över himlen denna decembernatt och kanske gick det bättre för tomtarna än de trodde?
Artonde december
Överraskningarnas överraskning
Nellie drar in den underbara doften från granen i näsborrarna. Nu står den hemma i hennes garage. Där ska tydligen vara i någon dag för att inte få en chock och tappa alla barr på en gång när den kommer in i värmen. Det berättade Sven, gubben med kepsen i skogen. Efter att han baxat in den i garaget hade också tipsat om att ställa den i en hink med vatten.
Igår, när chocken hade lagt sig där i skogen och barnen hade berättat vad de höll på med, visade det sig att den ilskna gubben inte var så ilsken, trots allt. Tvärtom.
”Nämen, det är ju ni!” hade han utbrustit. ”Ni med luciatåget?”
Barnen hade lättat sagt att javisst, vi är barnen som lussade. Sven hade skrattat hjärtligt och sagt att de såklart fick ta en julgran i hans skog. Han erbjöd sig till och med att hjälpa dem med att bära hem den.
”Tack så hemskt mycket!” hade Bulle sagt när Sven borstat bort barren från kläderna och lämnat tillbaka arbetshandskarna han fått låna. ”Det här hade vi nog inte klarat själva.”
Sven hade nästan helt ensam burit hem det stickiga trädet från skogen.
”Så du kommer alltså ihåg julen?” hade Nellie frågat när hon stängt garagedörren efter dem.
”Ja, men visst! Efter att jag sett ert fina luciatåg kom en massa minnen tillbaka. Det är bara de senaste åren som det där med jul liksom fallit i glömska.”
”Det är ju fantastiskt!” Hon log mot honom och kände samtidigt hur det rörde sig i fickan när småtomtarna hörde den glada nyheten.
”Ja, jag blev riktigt sugen på att fira jul när jag såg er film och hörde de vackra sångerna. Och det här med julgran är ju en riktigt bra idé. Jag kanske borde gå och hugga en till mig själv också. Och se om det finns något julgranspynt kvar hemma på vinden. Eller om Elsa, frugan, kastat bort allt…”
Nellie känner hur det bubblar av glädje inom henne när hon tänker på samtalet. Hon är inte ensam om att minnas! Sven hade sagt hejdå och vinkat när han lämnat dem.
”Tänk om det är fler som tänker som Sven!” säger Karamella nerifrån marken där hon går bredvid Nellie.
Nellie nickar fundersamt. Det är nog inte omöjligt. Men om varenda människa hade tänkt fira jul skulle de nog ha märkt det vid det här laget. Varken hennes eller Bulle föräldrar verkade ju till exempel minnas julen. I alla fall inte så pass bra att de kände någon längtan att fira den.
”Jag tror att vi är nära nu”, säger Karamella och nickar bestämt. ”Massor av människor står säkert precis på gränsen till att minnas och om vi bara göra några små saker till så kommer de att tippa över.”
”Vi kanske kan filma när vi klär granen!” kommer Nellie på och sparkar av sig skorna i hallen.
”Det är ju en toppenidé.”
”Vi låter den stå och värma upp sig till imorgon, sen kör vi!”
*
Gröt ser hur gubben Oskar slår ihop tidningen och går upp för trappan för att lägga sig. Oskar är Gröts människa och han bor ensam i ett stort gammalt hus. En gång i tiden var huset fullt av liv och barn. Men de är alla stora nu och har flyttat hemifrån. Frun också.
Oskar skulle inte klara sig en dag utan hustomte, tänker Gröt och hoppar ner på köksbordet från sin plats bakom väggklockan där han brukar gömma sig. På bordet brinner två ljus som Oskar glömde släcka. Gröt blåser ut dem och ser till att vekarna slocknar helt och hållet. I det här huset är det ingen risk för eldsvåda, det ser Gröt till.
Sen går han vidare till ytterdörren. Olåst som vanligt. Gröt skakar på huvudet och muttrar. Inte är han rädd för tjuvar, Oskar. Jämt och ständigt glömmer han att låsa.
Innan Gröt bommar igen huset för natten kan han lika gärna borsta yttertrappan ren från snö och sanda lite. Så gubben inte halkar imorgon när han stressar till jobbet.
Tankarna studsar runt i huvudet när Gröt pysslar med sina bestyr och tar hand om den ensamme, gamle mannen. Även om han muttrar och gruffar över allt han behöver göra, trivs han ändå med att göra nytta. Gröt vill gärna vara den som fixar och har koll.
Han känner ansvar!
Det är ju han som är tomterådets ordförande, hustomtarnas ledare och den som tomtemor anförtrott att lösa krisen med den bortglömda julen och den bleknande jultomten. Helst hade han velat ordna allt själv. Tala om för tomtarna vad de behövde göra för att ställa allt till rätta. Men han hade misslyckats.
Men ordet misslyckande är inte ett som Gröt gärna tar i sin mun. Något han heller inte skulle erkänna, ens för sig själv, är att han faktiskt är glad för småtomtarnas hjälp. Att ta hjälp av människor skulle aldrig ha fallit honom in och nu säger tomtemor att människobarnen kanske är deras räddning. I vanliga fall är hustomtarnas viktigaste uppgift att hjälpa människorna och samtidigt hålla sig undan. Inte synas, inte höras. Därför hade Gröt aldrig ens tänkt tanken att en människa eller två kunde vara lösningen på problemet.
Han är fortfarande inte helt övertygad om att det är en bra idé. Tänk om någon av människobarnen råkade försäga sig? Men tomtemor hade varit bestämd. Barnen var lösningen. Det har alltid varit barnen som månat mest om julen och framför allt om jultomten. Det höll ju Gröt såklart med om. Om de skulle få tomtefar att bli frisk förstod Gröt också att barnen var viktiga.
Mitt i allt har Gröt ett annat problem som växer sig större och större. Han känner sig… ensam. Trots att han ju har en gumma och faktiskt en riktigt stor familj. Men Russin verkar mest intresserad av Mandel, nu för tiden, tänker han bittert. Och barnen och barnbarnen har han inte sett röken av på länge. Förr var det liv och ljud i huset, precis som hos gubben Oskar. Men samma sak har hänt hos Gröt, barnen har skaffat egna barn och flyttat hemifrån.
Nu för tiden har han ingen att dela sina tankar med, ingen som frågar hur det är med honom. Inte ens Russin, hon har så mycket med sitt. De möts mest i dörren på kvällen och då är båda så trötta att de knappt orkar prata.
Kanske börjar Russin tröttna på honom?
Han fortsätter upp för trappan. Lyssnar utanför sovrumsdörren om Oskar har somnat. Svaga snarkningar hörs och han vågar skjuta upp dörren och smyga in. På golvet nedanför sängen hittar han Oskars läsglasögon som fallit ner. Han hivar upp dem på ryggen och klättrar mödosamt med sin tunga last upp på nattygsbordet. Efter att ha lagt glasögonen på plats sätter han i laddsladden på gubbens telefon. Den är nästan urladdad som vanligt.
Oskar sover fridfullt. Bättre än Gröt brukar sova nu för tiden. Han ligger ofta vaken och grubblar.
Han tar ett skutt över till sängen och drar upp täcket över gubbens axlar så han inte ska frysa.
Idag har han försökt påminna Oskar om julen. Förr i tiden var julfirandet årets höjdpunkt i det här huset. Gröt hade nästan glömt det. Hela släkten träffades och åt julbord och dansade runt granen. Klockan tre brukade barnbarnen titta på Kalle Anka på TV och sen trängdes de i vardagsrumsfönstret för att spana efter jultomten.
Men nu är de där barnbarnen nästan vuxna och det var längesen de samlades hos sin farfar för att fira jul och umgås.
Gröt förstår att det är tomt.
Men idag hade han ställt sig i bokhyllan och med alla sina krafter lyckats putta ut ett tjockt fotoalbum precis när gubben gick förbi. Det hade fallit öppet på golvet framför hans fötter och med hjälp av lite tomtemagi hade just en bild från ett sådant gammalt julfirande varit vad gubben såg när han tog upp albumet. Fundersamt hade Oskar tittat in i bokhyllan för att se vad som fått albumet att trilla, men Gröt hade snabbt smitit in bakom några böcker och undkommit att bli upptäckt.
Sen hade Oskar satt sig i fåtöljen med läsglasögonen på och bläddrat bland fotona. Gröt hörde honom skrocka där han satt och han hade nickat fundersamt när han sett bilder av julgranen och alla julklappar.
”Just det… ” hade han sagt och rynkat ögonbrynen som om han mindes en dröm han glömt för längesen. ”Man kanske skulle… det där med jul var ju ändå trevligt. Kanske familjen skulle vilja komma…? Julgran, he he… och en sån där… vad hette det nu? Tomte?”
När Gröt hört hans mumlanden hade hoppet väckts i den gamla tomten. Minnena om jul kanske inte var så långt borta i människorna trots allt.
Nu är han klar med dagens bestyr och skyndar hem till gumman för att berätta om dagen. Förr kom han alltid på de bästa idéerna när han pratade med henne. Och hon med honom. Hon kunde komma hem med ett problem och när de suttit tillsammans framför brasan kunde hon säga Tack min älskade gubbe! Det är bara med dig jag tänker så bra. Det var längesen hon sa så sist, inser han där han skyndar fram i väggkorridoren.
Men kanske idag!
Kanske att hon vill tänka tillsammans med honom idag. Se på honom med sina varma pigga tomteögon så att han blev så där bubblig inuti?
Tanken gör att skyndar på stegen ännu mer.
Ivrigt slår han upp den lilla dörren till deras krypin. Tänker ropa hennes namn, men stannar tvärt i hallen innanför dörren. Det är alldeles mörkt och nedsläckt i rummen. Ingen brasa sprakar i öppna spisen, inga ljus fladdrar på bordet. Hans hjärta som nyss slagit så glatt sjunker och förvandlas till en hård sten i magen.
Hon är inte hemma.
Han tar några steg in i köket, tar av sig mössan och står med den i handen. En tår letar sig till och med ner för hans skrynkliga kind.
Då ser han något spegla sig i det lilla fönstret.
En ljuslåga?
Långsamt vänder han sig om. Och då är det är som världen runt om honom exploderar av ljus och ljud.
”GOD JUL!” skriker elva små tomtebarn i kör när de hoppar fram ur skrymslen och vrår. Strax efter dem kliver hans fyra vuxna barn fram från sina gömställen och sist hans kära gumma.
Alla ser glada och förväntansfulla ut.
Runt honom tänds vartenda ljus ett efter ett. I den öppna spisen flammar en brasa upp på en sekund och på spisen puttrar en grötkastrull. På köksbordet står plötsligt skålar som dignar av julgodis, frukt och nötter.
”Nämen… hur? Hur…?” stammar han och stirrar på tomtegumman.
”Hi hi, allt går med lite tomtemagi!” fnissar hon och kliver fram till honom. ”Vi ville överraska.”
Hon slår armarna om honom och ger honom en blöt puss på kinden. Samma kind där den ensamma tåren nyss rann ner. Nu torkar han snabbt bort den och snörvlar till. Den varma kramen gör nästan att han börjar gråta på nytt. Han trycker henne hårdare i sin famn och viskar med rosslande röst:
”Ingen annan tomte har en gumma som du!”
Och så tyst att ingen hör och mandeln kan vi gott hacka ner i knäcken…
”Du skulle sett din min!” skriker tvillingtomtarna Aladdin och Paradis och studsar upp och ner framför hans fötter. ”Du såg sååå förvånad ut.”
Aladdin fnissar så mycket att han trillar baklänges och då kastar sig resten av de små tomtebarnbarnen också ner i en stor hög på golvet.
”I år, min älskade tomtegubbe, ska vi baske mig fira en ordentlig jul.”
Han ser på Russin. Hon ler mot honom med den där speciella blicken. Ja, det har hon rätt i!
”Det är bara med varandra vi tänker så bra!” viskar han leende ner i hennes luva.