Pepparkaksdegen har stått till sig under natten och visst kommer barnen att minnas julen när de blir bjudna på pepparkakor i skolan? Karamella hade somnat gott i tron att de har en plan som bara inte kan slå fel.
Men under natten smälte snön bort och när människorna vaknade nästa dag var världen ännu gråare och tristare.
Hur ska det gå? Ska de inte få någon hjälp, våra små hjältar?
Hoppas att smaken av pepparkakor kommer att göra susen. Bara nu tomtarna kan få barnen att förstå hur en pepparkaka ska se ut… Och att de inte bränner plåten…
Sjunde december
Pepparkaksbak
”Nej nej”, skrattar Knäckis och slår sig för magen när han ser Bulles försök att skära ut en pepparkaksgris för hand. Det ser mer ut som en drake med knorr. ”Den ska ha ett tryne här framme, inte huggtänder, och sen en rund magen, korta ben utan de här långa tårna du har gjort. Och inga klor! Har du aldrig sett en gris??”
Bulle knölar frustrerat ihop degen och börjar kavla på nytt. Eller, kavla och kavla… Köket verkade inte vara utrustat med kavlar så de använder runda syltburkar som de hittade i kassen med återvinning. Det går lika bra.
”Ååååh, degen är så gooood!” stönar Polka och stoppar in ännu en stor klutt i munnen. Hon har snart ätit ett halvt kilo. Och det är mycket för en liten tomtemage.
”Ät inte upp allt! Det är inte du som ska komma i julstämning”, förmanar Bryssel argt. Han tar ifrån henne en stor bit som var på väg att följa efter den förra klutten ner i Polkas mage. Han ser ut att njuta av att vara den som får säga till för en gång skull.
Polka rynkar på näsan och låter honom ta den.
”Det är ok, jag tappade ändå matlusten”, säger hon när brysselkålsdoften blir för stark.
Bryssel ser nöjd ut och börjar kavla ut biten han tog från Polka.
”Så här ska det se ut!” säger Karamella och visar stolt upp ett hjärta hon skurit ut i sin utkavlade deg. ”Platt och jämn i kanterna. Nu får någon av er lägga över den på plåten.” Hon ser uppmanade på Nellie och Bulle som himlar med ögonen åt varandra. Tomtarna visade sig vara riktiga perfektionister i köket.
Karamella tittar uppgivet ut genom fönstret på det slaskiga vädret. Den lilla julstämning som snön bidragit med hade nu försvunnit. Och det här med pepparkaksbak hade inte blivit så enkelt och smärtfritt som Karamella sett framför sig. Människobarnen förstod överhuvudtaget inte hur pepparkakorna skulle se ut så till slut fick de googla fram bilder på telefonen. Efter mycket sökande hittade de några gamla bilder på hjärtan och pepparkaksgubbar.
Även tomtarna var svåra att sätta i arbete. Polka ville bara äta deg och nu låg hon i fosterställning och höll armarna om sin värkande mage. Bryssel och Fudge ägnade sig mest åt att åka skridskor i mjölet på köksbänken och gjorde roliga mönster med sina små, små skor. När Bryssel såg den fina degen som Nellie kavlat ut kastade han sig på rygg på den för att göra en pepparkaksängel… Det bara är så med små tomtar. De är så fulla av leklust att de inte kan stå emot!
Knäckis hade tagit det som sin uppgift att ge feedback till Bulle och Nellie. Den bestod mest av att kritisera deras sorgliga försök till pepparkaksfigurer. Nu höll allas humör på att sjunka i botten.
Plötsligt stannar Fudge upp, mitt i ett skridskoskär. Hennes ögon är stora som tefat och Karamella kan se att hon har kommit på något.
”Vad är det?”
”Jag… jag tror att jag har en idé!” Fudge lyser som en sol och innan någon har hunnit fråga något mer är hon borta.
”Äsch, vi fortsätter, hon kommer snart tillbaka.”
Barnen och tomtarna kämpar på och snart stoppar de in den första plåten med peppakakor, som nästan kan kallas vackra, i ugnen.
De hinner inte mer än stänga ugnsluckan så hör de ett stånkande, stönande och ett högljutt rasslande från dörröppningen. Över tröskeln kommer Fudge och hon släpar på en stor metallring med en massa grejer hängandes på. Karamella ser först inte vad de är. Det låter förskräckligt när Fudge drar fram sitt fynd sista biten. Bulle böjer sig ner och tar upp både Fudge och den rasslande ringen.
”Vad är det här?” frågar han och svänger med den i luften.
”PEPPARAKSFORMAR!” ropar alla tomtarna jublande.
Åh, underbart, tänker Karamella och ser ömt på sin lillasyster. Nu kanske det kan bli lite ordning på julbaket.
”Har vi pepparkaksformar? Var hittade du de här?” frågar Nellie och vrider och vänder på de olika figurerna. Allt finns, grisar, gubbar, gummor, renar, får, stjärnor och hjärtan i alla möjliga storlekar.
”På vinden!” säger Fugde och sträcker stolt på sig.
”Vinden!” säger Knäckis och Karamella i kör och ser storögt på varandra. ”Såklart!”
Hur kunde de glömma vinden! Det är klart att det måste finnas en massa julgrejer där. Alla barn och tomtar springer ivriga från köket och skyndar upp längs den rangliga stegen till vinden. Tänk om de kan hitta fler användbara saker!
Det är dammigt och mörkt. Ingen kan ha varit här uppe på åratal. En svag lampa börjar lysa i taket när Nellie trycker på knappen.
”Var tror ni? Längst in någonstans, va?” frågar hon och börjar hukande gå längs det kalla golvet.
De andra följer efter. Det luktar på ett speciellt sätt på vindar. Inte illa, inte alls, men annorlunda. Överallt står gamla lampor med sneda skärmar, brädor, skidor, pjäxor och trasiga möbler med flera lager damm. I taket hänger spindelnät.
Nellie öppnar någon låda här och där men inga julsaker än.
”Var hittade du pepparkaksformarna?” Karamella tittar frågande på Fudge.
”Längst in, i en brun låda.”
De fortsätter längre in. Och där, inskjuten under en hylla, bakom en massa annan bråte hittar de den. Jullådan!
Tillsammans krånglar de fram den. När de slår upp locket kommer ett glädjetjut från tomtarnas munnar. De är som att hitta en skatt! Ljusstakar, julbonader, röda gardiner, glöggmuggar och små porslinstomtar. Glitter och julgransprydnader, en adventsljusstake! Nu kommer de verkligen att kunna fixa julstämning.
Tillsammans bär de den stora tunga lådan fram till vindsstegen.
Precis när de lyckas lyfta ner den för den smala stegen (tomtarna hjälper till så mycket de kan…), hörs ett konstigt gällt pipande.
Vad kan det vara?
Sakta letar sig en skarp lukt upp från köket.
PEPPARKAKORNA! De har glömt pepparkakorna i ugnen!
*
Nellie suckar nöjt och släcker i köket. Hon ser sig om, inte ett spår syns efter det galna pepparkaksbaket. Bara en underbar doft av nybakade kakor dröjer sig kvar. Och en svag aning av de brända… När barnen och tomtarna rusat ner från vinden och öppnat ugnen hade köket fyllts av os och rök och lukten av brända pepparkakor. Snabbt hade Bulle öppnat ett fönster och Nellie hade tagit ut den brända plåten och kastade ut de små förkolnade resterna av det första försöket på gräsmattan.
Men det hade inte gjort så mycket. Nu hade de ju riktiga formar!
När den värsta röken var utvädrad satte de igång igen. Bulle, Fudge, Bryssel och Polka kavlade ut deg och tryckte hjärtan och stjärnor, gubbar och gummor tills de snart inte ville se en brun kaka igen. Samtidigt hjälpte Karamella och Knäckis Nellie att placera ut julpyntet de hittat.
Nu var hela huset prytt av de allra juligaste saker. På köksbordet stod adventsljusstaken med mossa och svampar och i fönstret hängde en vacker julstjärna. Åh, vad Nellie längtade efter att mamma och pappa skulle se allt det fina!
Karamella hade suttit på Nellies axel när hon tände det första ljuset i adventsljusstaken. Det var visst lite för sent egentligen, sa Karamella, första advent hade redan varit. Men det gjorde inte så mycket. Samtidigt som ljuset tändes läste Bryssel en dikt med hög och klar röst. Nellie misstänkte att han kanske inte kom ihåg alla orden men det hade varit fint ändå. Så här löd dikten:
Ljus i hus och mycket bus
deg i mun och mage så rund
Första ljuset nu vi tänder
en polkagris har många ränder
nu är det äntligen advent
och pepparkakorna vi bränt