När tomtarna äntligen hade lyckats förklara för barnen vad de gjorde där hade Nellie och Bulle bestämt sagt att de ville hjälpa till. De verkade fortfarande inte riktigt fatta vad de var de skulle rädda, men huvudsaken var att människobarnen var snälla och ville ställa upp.
Men det lilla gänget med hjältar hann inte prata mer. Just då ringde nämligen den stora tomteklockan. Det gör den när alla tomtar ska samlas och tomtebarnen var tvungna att gå.
Men varför hade tomteklockan ringt? Det brukar bara ringa en gång i månaden när de var dags för stormöte. Hade något hänt? Något dåligt?
Småtomtarna fick skynda mot storsalen för att höra senaste nytt.
Sjätte december
I fickan
Det är alldeles mörkt i fickans djup. Karamella guppar med när Nellie traskar från skolan mot bussen. Tomtarna har varit med henne hela dagen. Från innerficka alldeles ovanför sig hör Karamella hur Fudge och Bryssel fnissar. När de bökar runt där uppe får hon hela tiden deras fötter i huvudet.
Det är svårt att tänka. Hon behöver tänka!
Polka och Knäckis sitter i den andra fickan. Hon undrar stilla hur det går.
Nyheterna som rådet förmedlat på det extrainkallade stormötet igår hade inte varit roligt. Eller, det var alltid ganska roligt att se rådstomtarna tjafsa där framme, men nyheterna hade inte varit roliga att höra. Tomten har tydligen bleknat ännu mer. Tomtemor är deppig och vill bara se på Tv… Inga önskningar har kommit in och nu har tomtens renar slutat flyga. När Stjärna hade försökt hade hon störtat på mulen rakt i en snödriva. Sen dess vägrar de… De står bara i stallet och äter morötter.
Inte helt överraskande vill Rådet fortfarande använda mycket tveksamma metoder för att påminna människorna om julen. Senap föreslog att man skulle stänga av elnätet så att människorna inte kunde tända sina lampor. Då skulle de tända stearinljus i stället, sa han. Tända ljus är det mysigaste, juligaste man kan tänka sig och, vips, skulle människorna minnas julen. Trodde Senap… Gröt hade skrattat tills han trillat av stolen åt Senaps idé och sagt att det var det löjligaste han någonsin hört. Då hade Staffan passat på att föreslå att tomtarna skulle ta över alla radiostationer och spela någon passande jullåt, kanske något om en stalledräng…? Gröt hade skattar ännu mer… Det var ju kul att någon hade roligt i allt elände, hade Knäckis viskat till Karamella där de stod längst bak i storsalen.
Kort sagt kom de inte med ett enda bra förslag som vanligt.
Tomtebarnen hade lämnat stormötet mycket uppgivna. Läget var ännu värre än de hade trott.
Karamella är övertygad om att barnen är nyckeln till att få människorna att minnas julen. Det är därför de har varit med i skolan idag. Julen har alltid varit barnens högtid, det är barnen som skapar julmagin. Om de bara kan lista ut hur de ska påminna dem kommer allt lösa sig. Idén med spelet hade egentligen varit rätt bra. Det var ju synd bara att magin var för svag.
Hela dagen har Karamella suttit gömd i Nellies luva i hoodien och spanat på hennes klasskamrater.
Hjälp, vilken sorglig samling det var!
De somnade på lektionerna, petade håglöst i den tråkiga maten på lunchen och stod bara och hängde på rasterna. De lekte inte ens i den grådaskiga snö som låg på marken. Inget roligt hände och ingen verkade se fram emot något alls.
Mot slutet av dagen hade läraren rest sig och sagt att det var dags att gå hem. Inte ens det hade gjort barnen särskilt glada.
”Man skulle ha något gott att bjuda på så här i vintermörkret”, hade läraren mumlat ”för att liva upp saker och ting.”
Och det var då Karamella kommit på det. Pepparkakor! Alla barn älskar pepparkakor. De skulle såklart baka en massa pepparkakor så Nellie och Bulle kunde bjuda alla barnen i hela skolan! Inget var så juligt som smaken av pepparkakor. De andra tomtarna hade jublat när de hörde idén och nu var de på väg till affären för att handla ingredienser.
Väl inne i matbutiken lyfter Nellie upp Karamella i luvan på jackan igen. Hon har ju ingen aning om vilka ingredienser som behövs så Karamella får styra henne rätt bland hyllorna. Förr kunde man köpa färdig pepparkaksdeg men det är längesen nu. I stället plockar de ihop mjöl, smör, farinsocker, sirap, ingefära och kanel och en massa andra godsaker. De hittar inga pepparkaksformar, men det kan fixa själva, tänker Karamella.
Mitt i avdelningen för bakning stannar Nellie upp. Karamella som sitter uppe i luvan tittar ut och undrar vad som händer. Nellie tittar förskräckt ner mot sin andra ficka och sekunden efter sticker två luvor upp, en röd och en randig. Ilskna fräsande hörs från fickan som buktar ut hit och dit. Åh, nej! Bråk såklart. Varför de där två ens hoppat ner i samma fick övergick Karamellas förstånd.
Det tar inte ens två sekunder så välter de två tomtarna ut ur fickan tätt hopslingrade i vad som ser ut som en kram. Men det är såklart ingen kram utan en brottningsmatch.
Fallet ner till golvet är långt och väl nere rullar de runt och in under hyllan med socker. Det är tur för det kommer precis en gubbe med kundvagn runt hörnet. De är en hundradels sekund från att bli upptäckta.
Gubben passerar långsamt förbi och så fort de är ensamma väser Karamella åt Nellie att släppa ner henne på golvet. Själv börjar hon visslande inspektera burkarna med konserverad frukt i hyllan, för att det inte ska se misstänkt ut.
Karamella springer kvickt in under hyllan där de två bråktomtarna fortfarande rullar runt på golvet. Hårdhänt tar hon tag i varsitt öra på Polka och Knäckis som ylande reser på sig när hon drar dem upp på fötter.
”Vad håller ni två på med egentligen?” frågar hon ilsket och ser på de två rödblossande tomtarna. ”Jag har faktiskt viktigare saker att göra än att vara mamma åt er två!”
”Hon kallade med seg!” gormar Knäckis och pekar på Polka. ”Knäck är inte segt utan smälter i munnen. Så det så!”
”Och vad kallade du henne?”
Hon får bara trumpen tystnad till svar. Tveksamt släpper hon tomtarnas öron när hon märker att de lugnat sig.
”Han sa att vara med mig är som att borsta tänderna”, fyller Polka i när Knäckis inte svarar. ”Bara för att polkagrisar smakar pepparmint…”
”Gris, fis, gris, fis…” hörs det tyst från Knäckis men Karamella låtsas inte höra.
”Det var väl inte så farligt?” säger hon och ställer sig så att Polka inte ser Knäckis där han står och gör fula miner.
”Va?! Varenda kotte hatar ju att borta tänderna! Du ska se småbarnen i familjen där jag jobbar! De beter sig som att deras föräldrar torterar dem när det är dags att borsta om kvällarna…”
Polka ser surt på Knäckis.
”Var det inte du som sa att godis ska vara sött, inte surt”, passar Knäckis på att säga då, när han ser hennes neddragna mungipor.
Det är tur att Karamella står emellan, för hon kan snabbt hindra Polka från att flyga på Knäckis igen.
”Om jag behöver avstyra ett enda bråk till mellan er två, då får ni inte längre vara med och rädda julen!” ryter hon.
Ett jätteansikte dyker upp precis bredvid dem. Det är Nellie som står på knä på golvet och tittar in.
”Hur går det?” väser hon. ”Jag tror inte att jag kan titta mer på ananas på burk innan butikspersonalen börjar undra…”
”Jag tror tyvärr vi har ett större problem än så”, säger Knäckis förtvivlat och pekar.
När Karamellas ögon följer dit hans lilla finger pekar ser hon något hon verkligen inte vill se. Två små minitomtar som glatt dans i väg över golvet. Inte det också!!
”Stop!” Väser hon så starkt hon vågar men tomtarna är redan långt borta.
En galen jakt genom butiken påbörjas. Minitomtarna far fram och tillbaka mellan gångarna, upp i hyllorna och in och ut bland frukt och grönsaker.
Karamella, Polka och Knäckis jagar efter, men måste hela tiden gömma sig för människor som dyker upp från höger och vänster. Karamella är när att bli ihjältrampad när en enorm skosula närmar sig uppifrån. Men hon hinner precis rulla in under kylen med ostar.
I gången med snacks och läsk hinner de äntligen i kapp. De ska precis fånga in i de små tomtarna där de står gömda bland chipspåsarna, när en kvinna med glasögon dyker upp. Karamella, Polka och Knäckis står helt öppet bredvid chipsen och det finns ingenstans att gömma sig. Kvinnan böjer sig långsamt fram för att inspektera de olika typerna av ostbågar.
”Stå still!” väser Karamella åt de andra två. ”Då kanske hon tror att vi är leksaker!”
Alla tre står som förstenade och stirrar på kvinnan som verkar ha svårt att välja mellan ostbågar och ostbollar. Välj då, välj då, tänker Karamella och känner hur svetten rinner under luvan, de smakar ju likadant.
”Åh vilka söta LEKSAKSTOMTAR!” hör de plötsligt en röst. Det är Nellie. ”De ska jag köpa. Det är ju snart JUL! Och julningen måste vi ju fira, det är en så härlig högtid…”
Ostbågekvinnan tittar på henne som om hon är spritt språngande galen. Hon tar sina ostbågar och skyndar sig ut från gången.
Karamella fnissar.
”Det var värt ett försök”, säger Nellie och plockar ner tomtarna från hyllan.
”Absolut, men för framtida situationer så heter det julen, inte julningen.” Alla tomtarna vrider sig av skratt och Nellie skakar på huvudet åt dem.
Då hör de ett glatt tjut och strax kommer två små röda tomtebollar flygande från hyllan ovanför och rakt ner i Nellis vänstra ficka.
”Jihoooo, vad kul!” tjuter Fudge när hon tittar upp ur fickan med Bryssel bredvid.
”Saltkolakaramellfudge! Har du den blekaste aning om hur farligt det ni nyss gjorde är!”
”Om ni slutar bråka så slutar vi att rymma…” svarar Fudge med bestämd min.
”Var det därför ni stack?” frågar Nellie och plockar upp dem i handen.
”Japp! Vi är såå trltta på er två”, säger Bryssel och spänner ögonen i Polka och Knäckis. För första gången ser de rätt skamsna ut.
”Men ni kunde ha blivit upptäcka av människorna! Eller ihjältrampade!” suckar Karamella.
”Fet chans!” fnissar Fudge, ”Vi är så snabba att ingen av de där sega jättarna har en chans. Förlåt Nellie, vi menar såklart inte at du är en seg jätte…” Hon ler besvärat mot Nellie som bara skrattar.
”Ja ja, nu stryker vi ett streck över alltihopa. Nu vill nämligen den här sega jätten gå hem och baka pepparkringlor.”
”Peppakakor!” ekar tomtarna från fickorna när Nellie går igenom butiken.
”Vad sa ni? Pepparbullar?”
”PEPPARKAKOR!”
*
Nellie kryper ner i sängen. Hon kan inte riktigt förstå vad det är som händer. Tänk att det finns tomtar och att de bor i hennes vägg! Och sen finns det något som heter jul som tydligen är jättemysigt och då man ska äta en massa köttbullar, knäck och gröt och få presenter av en gubbe med vitt skägg och röda kläder.
Lite galet känns det väl? Tänk om tomtarna bara hittar på allt?
Men visst ringer allt det här ändå en lite bekant? Nog gjorde de väl något liknande när hon var liten?
Jo, det stämmer. Men hade inte mamma varit väldigt stressad? Och pappa muttrat något om att allt blev så dyrt? Nej, hon minns inte riktigt.
I affären hade i alla fall Karamella sagt åt henne att köpa stearinljus och en röd duk. Vid kassan hade de hittat en röd blomma som Karamella påstod var väldigt julig. Väl hemma hade de placerat ut de nya sakerna i hennes rum efter att de blandat ihop ingredienserna till degen. Visst är det lite mysigt här inne nu? Kanske är det detta som Karamella menar när hon pratar om julstämning? En mysig känsla som sprider sig i huset. Imorgon ska de dessutom baka pepparkakor… Och när alla får smaka de goda kakorna kommer nog hela problemet att vara ur världen…
(Håll utkik efter nästa kapitel som publiceras den 7/12!)