Karamella har kommit på en så bra idé! Ett magiskt julspel! Hon och de andra tomtarna ska använda sig av människornas telefoner för att påminna dem om julen. De stirrar ju ändå ner i de där grejerna 24-7. Först ska de testa på Nellie, och om det funkar bra ska de få varenda hustomte över hela landet att göra detsamma hos sina människor.
Nu har Nellie äntligen kommit hem från skolan och det är dags att testa spelet. Hennes bästa kompis, Bulle, är också där och de sitter i soffan och spelar.
”Bort med din armbåge! Jag ser inget!”
”Och jag ser inget för din stora näsa…”
”Jag har väl inte stor näsa!”
”Snälla, kan ni två sluta! Jag hör ingenting”, suckar Karamella och ger Knäckis och Polka varsitt ont ögonkast.
De fem tomtarna sitter uppkrupna inne i väggen hos Nellie och försöker se ut genom ventilationsgallret. Karamella sitter så hon precis ser vad som händer på Nellies skärm.
”Vad gör de för nåt?” frågar Fudge och försöker klämma sig fram mellan de stora barnen.
”De spelar på sina telefoner.”
”Ska de inte julpynta eller baka pepparkakor eller nåt?” frågar Bryssel som hamnat långt in i röret och inte ser något alls.
”Det verkar inte så”, suckar Knäckis.
”De har ju glömt bort julen”, väser Polka och suckar. ”Då är det klart att de inte kommer julpynta. Det är ju det som är hela problemet.”
”Jag har ju sagt att jag har fixat ett julspel”, påminner Karamella. ”Är det ingen som lyssnar på mig? Det är därför vi är här. Så fort Nellie öppnar den nya appen ska vi ta oss in i telefonen. Är ni beredda? Ni kommer väl ihåg vad vi kommit överens om?”
Alla de andra nickar viktigt.
”Tror du verkligen att ett spel på telefonen kommer räcka?” frågar Polka misstroget.
”Aj! Du står på min fot!”
”Sluta vara sur Knäckis. Du vet väl att knäck sa vara sött, inte surt?” Polka flinar åt sitt eget skämt.
”Vi kanske kan fixa fram lite julgodis också? Eller spela någon julsång?” föreslår Bryssel glatt inifrån röret.
”Hur ska vi kunna göra det utan att de upptäcker oss? Eller fattar att det är något lurt på gång? Vi får ju inte avslöja oss. Glöm inte att människor kan utplåna saker…” väser Fudge och himlar med ögonen åt Karamella.
”Du menar kanske utrota?” fnissar Karamella. ”Vi testar det här med spelet nu. Var tysta och var beredda.”
”Men, hur ska det gå till?” frågar Polka skeptiskt.
”Vi använder lite magi, bara. När vi väl är inne i telefonen så gör vi en massa juliga grejer. Vi julpyntar huset, kokar knäck och tänder ljus. För varje julgrej de gör får oss att göra får de poäng. Sånt gillar människor.”
”Varför då?” undrar Knäckis och rynkar på sin lilla näsa,
”Fråga inte mig. Men när de ser alla julsaker i spelet, då måste de väl kommer ihåg julen?!”
Karamella känner hur det bubblar i henne av förväntan. Det här kommer att funka, hon känner det på sig!
Bara nu magin räcker… För varje dag som går blir hon svagare och svagare. Det måste vara på grund av att jultomten bleknar allt mer. Det hänger på något sätt ihop med hustomtarnas magiska krafter.
Men än så länge finns det lite sprutt kvar i henne. Och det ska hon använda till max.
Precis då ser hon hur Nellie stänger spelet hon spelat och börjar svajpa på skärmen.
”Nu!” viskar hon upphetsat och alla tomtarna riktar sin uppmärksamhet mot de två barnen i soffan.
*
”Åh, jag är trött på alla gamla tråkiga spel. Bulle, vad spelar du?”
”Tetris”, svarar han utan att ta blicken från skärmen. ”Det är retro…”
Nellie suckar. Tråkigt! Hon svajpar lite fram och tillbaka mellan sidorna. Då fångas hennes blick av en färgglad app som hon inte känner igen. Jul igen heter det. Jul… det låter lite bekant, tänker hon. Vad kan det vara?
”Kolla här”, säger hon till Bulle samtidigt som hon klickar på appen.
Han lägger ner sin telefon och tittar nyfiket på hennes skärm.
”Vad är det för något? Jul? Är det ett spel?”
”Jag tror det. Titta, det är små gulliga figurer som bor i det här huset.” Nellie klickar på dörren till huset och figurerna går in. Det är fem små gubbar med roliga luvor på huvudet. När de är inne i huset ställer de sig och ser sig frågande omkring. Nellie fattar först inte vad hon ska göra. Men så ser hon att man kan gå upp på vinden till huset och hämta en massa saker.
”Man kanske ska inreda? Dekorera, typ?”
Hon väljer en röd ljusstake från en hylla och låter en av figurerna, en flicka med röd klänning och röd luva placera den i fönstret. Direkt plingar det till och hon ser att hon har fått tio guldmynt.
De fortsätter en stund och låter de små figurerna placera ut en massa, mest röda, inredningsprylar i huset. Varje gång de får poäng dansar de små figurerna glatt omkring på skärmen. Det är ganska roligt och huset blir riktigt mysigt. De tänder en massa ljus och runt fönstret placerar de en ljusslinga. Det är mycket mysigare än i deras riktiga hus där taklampan är tänd för det mesta.
Nellie ska precis låta figurerna pryda ett träd, som de ställt på golvet, med en massa bollar, när något konstigt händer.
Något extremt konstigt.
Det… sticker ut något från skärmen. En… liten hand?!
Nellie tar tag i handen och drar försiktigt. Och sekunden senare står figuren med den röda klänningen från spelet på Nellies ben.
De stirrar på varandra i några långa, långa sekunder, innan figuren plötsligt börjar skrika panikslaget. Den kastar sig ner på knä och gömmer huvudet i händerna.
”Snälla! Utrota mig inte! Snälla Nellie!!”
Nellie och Bulle bara stirrar på den lilla figuren framför sig. Innan Nellie hinner säga något kliver även de andra små gubbarna ut från telefonens skärm. Snart står de på rad och tittar darrande på henne. Hon vänder sig mot Bulle med gapande mun. Vad är detta?
*
Tomtarna stirrar skräckslagna på människobarnen.
”Hur kunde det här hända?” viskar Knäckis till Karamella utan att ta ögonen från de stora skrämmande varelserna de har framför sig.
”Det måste vara magin, att den är försvagad”, piper Karamella tillbaka samtidigt som hon drar Fudge närmare sig och beskyddande lägger en hand över hennes axlar. De andra kurar ihop bakom henne och Bryssel darrar när han trycker sig mot hennes ben.
Nellie öppnar och stänger munnen några gånger innan hon stammar:
”Drömmer jag? Är det här något slags skämt?”
Tomtarna ser förskräckta hur hon höjer en hand som sakta närmar sig. Nu är slutet nära! Nu ska hon krossa dem som hon brukar göra med myggen om sommaren!
Med ett gemensamt skrik kastar de sig i en hög i hennes knä.
”Hallå! Ni behöver inte vara rädda!” hör Karamella Nellies röst.
Den är mjuk och vänlig. Försiktigt vågar hon titta upp. Nellie ler. Bulle ler inte utan ser mest förvånad ut.
Till slut vågar alla tomtarna titta upp.
”Så… du kommer inte att utplåna oss då?” frågar Fudge med darrande röst.
”Det heter utrota…” väser Polka och ler ursäktande mot Nellie.
”Utrota?” säger Nellie med ett skratt. ”Varför skulle jag vilja utrota er? Ni är ju hur gulliga som helst!”
Karamella andas ut. Hon visste det! Hon visste att Nellie var snäll.
”Men… vad är ni för något? Är ni, typ… små troll?”
Alla fem tomtarna flämtar förnärmat till. Troll?! Skulle de vara troll?? Ser de ut som troll, kanske?
”Det är vi verkligen inte”, säger Polka upprört och sätter händerna i sidorna.
”Ser ni inte att vi är tomtar?” frågar Knäckis och tar ett steg fram mot barnen.
”Tomtar?” Nellie säger ordet långsamt och ser ut att fundera.
”Ja, tomtar! Hustomtar närmare bestämt! Karamella heter jag. Jag bor i din vägg. Och jag hjälper dig med en massa saker.”
Nellie skrattar till. Alla presenterar sig och när Bulle berättar vad han heter jublar småtomtana.
”Du heter likadant som min gammelfarfar”, ropar Fudge glatt och dansar runt. ”Hur kommer det sig att dina föräldrar gav dig ett tomtenamn?”
”Eh… det gjorde de nog inte. Jag heter egentligen Ruben. Men när min brorsa var liten kunde han inte säga det och kallade mig Bulle istället.”
Fudge slutar dansa och ser besviket på honom.
”Men ditt namn är så sött”, säger Bulle snabbt för att få henne på andra tankar.
”Tack, det är en nymodighet säger mormor. Med Saltkolakaramellfudge alltså. Men jag kallas mest för Fudge…”
”Hur kommer det sig att alla har godisnamn förutom du?” frågar Nellie och ger Bryssel ett tveksamt leende. Karamella ser att Nellie undrar varifrån den unkna doften kommer.
”Brysselkål… ja den stackarn föddes när det var värsta hälsotrenden bland tomtarna. Man skulle dra ner på sötsaker och äta grönsaker och morötter och sådant. Men den trenden dog snabbt. Så det är bara stackars Bryssel och ett par tomtar till som har hälsosamma namn”, förklarar Polka med ett beklagande leende.
Bryssels kinder är röda, men Karamella ger honom en kram samtidigt som hon andas genom munnen. Vi älskar sig ändå, viskar hon och ser hur han ler lättat.
”Men, vad gör ni här?” frågar Bulle som äntligen verkar ha hämtat sig från chocken.
Tomtebarnen tittar på varandra. Ska de säga som det är? Jo, det måste de! Knäckis nickar åt Karamella som tar sats. Sen säger hon det:
”Vi är här för att… för att ni människor har glömt julen.”