Tomten syntes inte? Betydde det att han var borta? Att det var för sent?
Tomtevärlden var i chock. Alla gick med hängde luvor och släpande fötter.
Det som hade sett så lovande ut. Men det räckte tydligen inte att allt fler människor förberedde sig på att fira jul. Tomten syntes inte mer och allt hopp var ute.
Eller?
Om nu jultomten var helt bortglömd och hade försvunnit, varför hade då inte alla tomtar och andra väsen också försvunnit? Borde de inte ge upp trots allt? För visst var tomtarna något på spåren? Kanske är till och med rådets idéer rätt så bra, när allt kom omkring?
Hur känner vi egentligen julstämning? Är det när alla våra sinnen stimuleras? Kan synen av den vackra julstjärnan, den vita snön och de tända ljusen väcka något till liv? Och om man samtidigt hör julmusik, bjällerklang och knarret av fotsteg i snön? Känner den bitande kylan i kinderna, och doften av nybakta lussebullar, glögg och till och med… brysselkål?
Och sist men inte minst, smaken när man sätter tänderna i årets första knäck…
Tjugoandra december
En knäck som fastnar i tänderna
Tomtemor sitter vid tomtens säng och gråter. Tänk att tomtarna inte hann! Tänk att allt är slut nu… så sorligt. Inga fler snälla barn som får julklappar, ingen mer Rudolf med röda mulen, ingen som ställer ut gröt till tomten.
Ingen som firar jul!
Tomtemor snorar högljutt. Hon har svårt att tro att det är sant. Hennes fina gubbe, vilket tragiskt slut. Visst kunde han vara lite envis ibland, och visst var han lite väl förtjust i sötsaker, speciellt sådana som hade med julen att göra. Men ändå! Hon saknar honom redan.
Samtidigt som hon snyter sig hör hon ett oväntat ljud. Häpet tar hon näsduken från näsan och ser sig om i rummet. Är det någon där?
”Hallå?” ropar hon och ser sig om.
Inget svar.
Hon håller andan och lyssnar, men inget mer hörs.
Tomtemor fortsätter gråta.
Då hör hon ett svagt stönande. Va? Vad var det?
Hon stirrar på sängen framför sig. Rör sig inte högen av täcken och kuddar lite gran? Hon reser sig. Lyssnar, sniffar i luften. Det är något där.
Hon böjer sig fram över täcket. Jo, visst är det andetag hon hör? Svaga andetag.
Hon lägger en hand på täcket. Sakta rör sig handen upp och ner, långsamt, långsamt. Tomtemor vågar inte tro att det är sant.
Så ser hon det. En svag skiftning av färg. Hon anar en röd luva och det vita skägget.
I samma sekund plingar telefonen plingar till. Tomtemor reser sig upp med ett ryck. Hon kan inte tro det hon ser.
*
Nellie ligger utslagen i soffan och Bulle mitt emot med fötterna mot hennes. De små tomtarna ligger utkastade lite här och var. Knäckis har krupit upp i Nellies armveck och Bryssels huvud vilar på hans mage. Trots att doften av kål kommer som puffar mot hans näsa bryr han sig inte. I fickan på magen på Bulles hoodie har Polka krupit och Karamella sitter i Nellies luva. Alla är dystra och loja. Inte ens Fudge som ligger utslagen i en bortglömd toffel, är leksugen.
Bråket från här om dagen är bortglömt. Ingen minns längre varför de var arga på varandra. Det enda de tänker på nu är att allt är slut. Karamella suckar.
På soffbordet står en fantastisk buffé av allt de bakade uppdukat: godis och fikabröd, knäck, kola och polkagrisar.
Men allt var förgäves, allt är slut. De var dumma som ens försökte, tänker Karamella och hoppar ner och går fram till skålen med knäck.
”Så ni menar att vi ska ge upp?” frågar Nellie besviket.
”Det ser inte bättre ut”, säger Polka och snyftar till.
”Tomten är förvunnen och det finns inget vi kan göra.” Karamella tar en knäck.
”Men, är det inte en sak som är lite konstig?” frågar Bryssel från sin toffla. ”Skulle inte vi också försvinna i samma stund som jultomten bleknade bort helt?”
”Jo”, säger Karamella dystert. ”Det är säkert bara en tidsfråga.”
”Precis!” säger Polka snörvlande. ”Jag kan redan känna hur jag blir alltmer färglös. Ser jag inte lite blek ut?” Hon sticker fram hakan. Men Karamella tycker att hon ser ut precis som vanligt.
Alla tomtarna tystnar och tittar på varandra i några sekunder. Försöker se tecken på att de snart är ett minne blott, om ens det. Men ingen ser blekare ut än nyss. Dessutom är ju alla rätt vita i fejset så här på vintern så det är svårt att se.
”Vi kan väl åtminstone tända ett ljus?” Knäckis hoppar ner från Nellies arm och tar ett vigt språng över till soffbordet. Där står adventsljusstaken som de tappert tänt med jämna mellanrum.
”Här, ta en knäck och trösta dig med”, säger Karamella och skjuter knäckskålen mot Nellie.
Knäckis stryker eld på en tändsticka och tänder ljuset. I exakt samma sekund som han blåser ut tändstickan stoppar Nellie knäcken i munnen. Den ringlande röken från den slocknade tändstickan når hennes näsborrar samtidigt som smaken av den ljuvliga knäcken sprids i hennes mun. I högtalarna spelas Nu tändas tusen juleljus.
Hon sätter sig så häftigt upp att tomtarna får klamra sig fast i hennes kläder för att inte trilla ner. Hon känner något… en underbar känsla sprids i hela kroppen. Hon ser från hyacinten i fönstret till fatet med lussebullar och pepparkakor på bordet. Drar in dofterna som fyller rummet. Julgranen glittrar. I fönstret hänger julstjärnan. Hon tar in allt. Dofter syner, ljudet av musiken.
Och så smaken av knäcken som smälter i munnen. Alla hennes sinnen fylls på samma gång av… Jul…! Julafton!
Nu minns hon! Nu minns hon på riktigt.
Hon känner det i hela sin kropp!
Bilder av jular från när hon var liten sköljer över henne en efter en. Hon ser en julgran, prydd med kulor och glitter med den gnistrande stjärnan toppen. Känner smakerna från maten på julbordet, hör musiken från Kalle Ankas jul. Det är som ett sammelsurium i hennes huvud.
Julafton! Hur har hon kunnat glömma?
Och jultomten. I sitt huvud hör hon hur han knackar på dörren och hon springer och öppnar, hjärtat klappar av förväntan. Han stampar snön av stövlarna när han klampar in med säcken fylld med klappar.
*
Karamella stirrar på Nellie vars ögon far hit och dit. Hon kan riktigt se kugghjulen i hennes huvud snurrar.
”Vad?” frågar hon andlöst när Nellie äntligen tittar på henne.
”Jul, julafton…!” säger hon darrande och griper tag i Karamella. ”Hur har jag kunnat glömma? Nu minns jag allt! Jag känner det, jag känner julstämning!”
Hon hoppar upp från soffan med Karamella i sin hand, svänger runt med henne i en dans till Rockin around the Christmas tree som nu spelas i högtalarna. Bulle hoppar också upp. Hans ansikte skiner. Han kan knappt prata med munnen full av knäck.
”Jag med!” tjuter han. ”Det måste vara alla smaker och lukter. Och musiken.”
”Det är alla sinnen som stimuleras!” ropar Karamella från Nellies hand där hon nu, ärligt talat, börjar bli lite smått åksjuk av att snurra runt och slungas hit och dit i Nellies galna dans. Men det gör inget, i stället skrattar hon högt. Det har kommit på det!
Alla hade rätt! Alla tomtarna i rådet som ville att människorna skulle smaka på alla julmat, barnen som bjöd på pepparkakor i skolan, Staffan med sin musik, julpyntet – ALLT! Det ska vara allt på en gång för det är så det är med jul. Det kan inte bli för mycket.
Småtomtarna dansar omkring på soffbordet och Bryssel kastar polkagrisar från godisskålen runt sig.
”Julens smaker, ljud, och dofter!” sjunger han. ”Till och med… doften av…. brysselkål!”
”Det här måste ju betyda att det inte är för sent? Det finns fortfarande tid att rädda julen.” ”Det är det här vi ska sprida. Det måste tomterådet kunna hjälpa oss med.” Karamella ser allvarligt på de andra.
Alla tomtarna står i en ring på bordet, barnen står på knä på golvet bredvid.
”Shka vi inte shfråga om de shhkan stjäkpa oss?”
”Va?” frågar Polka och tittar irriterat på Knäckis som försöker prata med en stor knäck i munnen.
De går flera sekunder när alla stirrar på Knäckis som tuggar intensivt och sen äntligen sväljer.
”Ska vi inte fråga om de kan hjälpa oss?”
Polka himlar med ögonen. Har de väntat på att Knäckis ska svälja sin knäck för att få göra en sådan självklarhet??
”Jo, det är tanken”, säger Karamella och ler överseende.
Hon har funderat och insett att de måste få lite magisk hjälp. Karamella tror att tomterådet kan fixa någon slags doftbomb som sen alla hustomtar kan frigöra i folks hus, kanske i ventilationen. Samtidigt får andra tomtar smyga fram juldekorationer samt belysning och annat från vindar och förråd, så att så många sinnen som möjligt kan stimuleras. Eftersom många säkert redan står på gränsen till att minnas julen är detta precis vad som behövs för att putta dem över till rätt sida.
De ser bestämt på varandra och höjer sina små händer i en gemensam high five. Sen springer alla i väg var och en till sitt för att börja arbeta.
Karamella ska bege sig till rådet för att berätta om upptäckten och förklara vad de behöver hjälp med. Men då tar Nellie tag i hennes tröjärm och håller henne kvar.
”Du, jag har en sak att berätta. Då när vi alla hade bråkat så gjorde jag en grej.”
”Vadå?” Karamella får en ond aning. Kan Nellie ha gjort något som avslöjat tomtarna? Om hon var arg och besviken kanske hon inte längre brydde sig om att bevara deras hemlighet. Hon känner påsen med glömskepulvret som ligger redo i fickan.
”Jag gjorde en film om önskelistan jag hittade i jullådan. Jag berättade om den och om jultomten…”
Karamella ser att hon vill säga något mer.
”Vad?” frågar hon andlöst.
”Jo… filmen. Den har fått över 2000 visningar.
Nellie ler fånigt. De stirrar på varandra.
”Och en massa barn säger att de minns. Att de brukade skicka önskelistor när de var barn och att de vill göra det i år också.”