Elfte december
Två ljus var nu tända i Nellies adventsljusstake och visst såg allt lite mer hoppfullt ut för tomtarna? Ett luciatåg i skolan kunde säkert göra susen, bara Nellie och Bulle kunde övertyga klasskamraterna om att vara med och sjunga. De hade inte mycket tid på sig men det skulle nog gå.
Karamella var nöjd med sin insats hos tomterådet och kunde för en gång skull somna gott på kvällen. Det var bara en sak som gnagde. Visst hade Gröt tittat konstigt på henne när hon råkat säga ”Nellie” i stället för Knäckis i mötet? Tomterådet var helt besatta av att tomtarna inte skulle bli upptäckta av människor, det visste Karamella. Men visst hade Gröt annat att oroa sig för och inte tid att grubbla över det där?
Nu var det först och främst Luciatåget hon ville fokusera på. Nattens drömmar fylldes av luciasången, Tipp tapp och Nu tändas tusen juleljus. Och en och annan vers av Staffansvisan.
En tomte i handväskan
Karamella håller hårt i kragen på Nellies jacka där de springer trottoaren fram. Hon hör Bulle flåsa strax bakom och när hon vänder sig om ser hon Knäckis titta fram ur hans luva. Hon ler. Det är skönt att känna den kalla vinden i ansiktet. Hon blundar och njuter.
Äntligen gör de något!
De är på väg ner på stan för att handla luciagrejer. Småtomtarna fick följa med den här gången men de sitter i barnens jackfickor. Polka också, trots envisa protester. Men när hon slapp dela ficka med Knäckis gick hon till slut med på det.
”Hur många ville vara med och lussa, sa du?” gastar Knäckis där han skumpar fram.
Det ser ut som att han rider på en ovanligt studsig häst.
”Bara tre”, ropar Nellie tillbaka och rycker besviket på axlarna.
”Tre är för få!” säger Polka och sticker upp huvudet ur fickan.
”De fattade inte riktigt vad det var vi ville göra”, säger Bulle andfått. ”det är svårt att förklara vad ett luciatåg är…”
Karamella funderar. Hon hade såklart hoppats på att många fler skulle vilja vara med. Kanske till och med hela klassen. Men, men… bättre tre än inga alls. Nu blir det i alla fall ett tåg.
De tre frivilliga klasskamraterna hade fått i uppdrag att gå hem och leta fram vita kläder, helst linnen. Eller möjligtvis något rött som kunde se tomteaktigt ut. Nellie och Bulle hade lovat att fixa glitter, stjärngossestrutar och annat som kunde skapa julstämning. Det blir nog inte helt lätt. Affärerna svämmar inte direkt över av julsaker. Men om de är lite påhittiga och kanske det löser sig. Något slags glitter ska de väl hitta. Och kanske till och med en röd mössa som påminner om en tomteluva?
För att få Nellie och Bulle att förstå hur ett luciatåg ska se ut hade Karamella och Knäckis bläddrat igenom gamla fotoalbum hela morgonen. Och i ett av dem var Nellie faktiskt med i ett luciatåg. Hon var liten, kanske fem år gammal, på bilden, och gick i ett luciatåg på förskolan. Karamella hade räknat till inte mindre än sju lucior. Men det var fint ändå.
Bulle släpper ut ett långt stön.
”Shit vad jag är andfådd! Måste vi springa?” flåsar han och saktar ner på stegen.
De hade varit så ivriga och när bussen stannat och släppt av dem hade de börjat springa mot affärerna av bara farten.
Nu ser de affärsgatan på avstånd. På den gamla goda tiden hade den varit dekorerad med mängder av ljusslingor och julpynt vid det här laget, tänker Karamella bistert. Nu får de nöja sig med den vanliga, tråkiga gatubelysningen… Det gör att mörkret runt om känns ännu mörkare.
”När vi kommer fram till butikerna får ni krypa ner i fickorna så ingen ser er”, förmanar Nellie.
Ingen behöver påminna Karamella om det. Gröts blick och Russins förmaningar från gårdagens möte med rådet ringer fortfarande i hennes öron. Varje gång hon tänker på vad gammeltomtarna skulle säga om de fick veta att de samarbetar med människor hugger det till i magen på henne. Men hon skjuter effektivt undan oron. Det får hon fundera på senare.
I stället säger hon:
”Vet ni vad ni ska köpa nu då?”
”Absolut, jag har koll”, säger Nellie. ”Något slags glitter att ha i håret, papper till stjärngossestrutar och guldpapper till stjärnor, kanske ett rött band till lucia… Var det något mer?”
Karamella tittar på Knäckis och tänker efter. Nej, det var väl allt? Knäckis nickar självsäkert.
Då sticker Polka upp huvudet ur fickan och försöker säga något men blir snabbt avbruten.
”Var köper man glitter, tror du?” frågar Knäckis.
Nellie skakar fundersamt på huvudet. Ur fickorna sticker småtomtarna upp huvudena.
”Man kanske kan köpa något glittrigt tyg?” säger Fudge.
”Hallå! Ni får inte glö… ” försöker Polka igen, men blir än en gång avbruten.
”Eller ett glittrigt halsband?” funderar Bryssel.
Uj, det låter dyrt, tänker Nellie.
”Det viktigaste är väl ändå lju…” än en gång blir Polka avbruten mitt i en mening.
Alla är så uppe i sitt att ingen märker att Polka har något viktigt att säga.
”Vad tror ni om pysselavdelningen på varuhuset?” föreslår Nellie och de andra nickar gillande.
Varuhuset har flera avdelningar och då kan de gå runt och få inspiration lite här och var.
De är äntligen framme och det är dags för alla tomtar att gömma sig. Polka som fick aldrig säga vad hon tänkte ser ut att koka över när hon motvilligt kryper ner i fickan igen.
Barnen går in i det väl upplysta varuhuset. Karamella kan se ut genom en liten glipa i luvan och tittar storögt på allt spännande de passerar. Ibland väser hon åt Nellie att stanna vid någon hylla, men ingenstans hittar de något som kan funka som glitter till tärnorna.
Så till slut, på pysselavdelningen trillar de äntligen över ett fynd. Piprensare! De finns både de med silverglitter och andra roliga färger. Karamella säger strängt åt Nellie att det ska vara silver, inte blått, rosa och grönt som hon först plockar åt sig.
Sen är det som att dra ut en propp. På herravdelningen hittar de en tomteröd mössa, bland tyger och gardiner finns ett rött, fint band som lucia kan ha runt midjan. Ur Bulles ena ficka ser Karamella plötsligt en liten hand sticka upp. Den gör tummen upp, vilket följs av ett hysteriskt fnitter. Bulle trycker snabbt ner den lilla handen igen och ser sig oroligt om. Ingen verkar ha sett det i alla fall.
De där småtomtarna går ju inte att ta med någonstans!
Vid smink, schampo och tvål pekar Knäckis på ett paket bomull. Nellie rynkar frågande ögonbrynen. Vad ska de med bomull till? Karamella viskar i örat på henne att de ska pryda den röda mössan med en vit kant och att resten av bomullen kan bli tomtens skägg.
*
De börjar känna sig klara och går mot kassorna. Då ser Nellie hur det sticker upp något ur Bulles ficka igen. En röd liten tomteluva. Det är Polka som kikar ut. Hon ser bestämd ut och ser sig omkring. Nellie ska precis säga åt Bulle att peta ner den lilla tomten igen när hon snabbt häver sig upp tar ett stort språng över till hyllan bredvid. Snabbt smiter hon in bakom några stora kuddar som står uppställda.
”Vad håller hon på med?” säger Nellie rakt ut i luften.
Mannen som står bredvid och råkar höra ser underligt på henne. Hon ler stelt tillbaka och börjar snabbt gå mot Bulle.
”Vi måste fånga in henne”, väser Karamella stressat och drar Nellie i håret.
”Aj, ja, jag ska!”
Hon viftar panikslaget åt den lilla tomten som smidigt börjar hoppa från hylla till hylla och väser åt Bulle att de måste springa efter.
Efter att ha jagat henne genom flera avdelningar stannar Polka äntligen. Hon pekar ilsket på paketet hon står på och när Nellie når fram ser hon vad det är.
”Jag har försökt säga hela tiden att ni har glömt det viktigaste! Men ingen lyssnar ju på mig!” Polka är högröd av ilska där hon står på en förpackning med ljus. ”Utan ljus blir luciatåget ett fiasko!”
Karamella skrattar till. Såklart! Det har de helt glömt.
Polka hoppar ner från ljuspaketet och Nellie plockar ner det från hyllan.
”Tack!” säger hon och ler mot Polka. ”Men du får inte försvinna i väg så där igen.”
”Jag säger som småtomtarna, de där sega jättarna skulle aldrig hinna upptäcka mig.”
De ser sig om i affären och Nellie kan inte annat än hålla med. Inte en enda människa tittar åt deras håll. Antingen stirrar de ner i sina mobiler eller så går de sömning och plockar varor från hyllorna. Förhoppningsvis kommer filmen på luciatåget att få dem att vakna, tänker hon.
Sen pekar hon bestämt på Bulles ficka. Dags att hoppa ner igen.
”Nu måste vi betala!” säger Bulle och ställer sig precis vid hyllan och håller ut fickan.
Polka gör sig redo att hoppa.
Men då händer något.
En gammal tant tränger sig fram där de står och stöter till Bulle som tappar balansen. Han stapplar och tar en steg bort. Polka har precis hoppat och i stället för att landa i Bulles ficka prickar hon den gamla tantens handväska. Bulle slår handen för munnen för att hejda ett skrik när han ser den lilla tomten försvinna ner i väskans mörker.
*
”Vad ska vi göra?” viskar Karamella desperat.
”Jag vet inte”, väser Nellie i mungipan där de går alldeles bakom tanten.
De har förföljt henne i över tjugo minuter nu och snart börjar hon nog undra vad de håller på med. Ett par gånger har hon tittat sig misstänksamt över axeln. Hon ser ut att tro att Nellie och Bulle är tjuvar som planerar att sno hennes handväska. Och Karamella förstår henne. När hon tittat åt deras håll ställde sig Nellie och Bulle och visslade och tittade ut i luften. Väldigt skumt!! Inte alls så som man brukar bete sig i en affär.
Polka har tittat upp ur väskan flera gånger och försökt hoppa ut, men missat alla chanser hon fått. Antingen har det dykt upp en människa eller så har tanten gått vidare från hyllan hon stått vid. Nu rör hon sig sakta mot kassorna.
”Ställ dig i kön!” viskar Karamella hest och försöker styra Nellie rätt genom att dra henne i örat.
”Aj! Jag fattar!” väser hon tillbaka och petar till Karamella så hon trillar ner i luvan.
Snabbt klättrar hon upp igen. Alla är stressade. Det här kan sluta i katastrof. Karamellas lilla hjärta pickar snabbt och hårt när hon ser att tanten ställt sig precis bakom dem. Perfekt! Bulle skyndar sig och ställer sig i kön bakom tanten.
Omringad! Ha ha!
Nellie betalar och sneglar hela tiden bakåt mot tanten. Toppen av den lilla röda luvan syns då och då och Karamella förstår att Polka spanar efter ett tillfälle att hoppa ut. Nellie, som precis lämnar kön, ser sig snabbt omkring. De måste fixa en avledningsmanöver, något alla tittar på när Polka hoppar upp ur väskan. Precis bredvid henne har någon stackars butiksanställd byggt en pyramid av schampoflaskor.
Nu är det dags för tanten att betala. Hon ställer handväskan på disken och ska precis öppna den för att leta fram portmonnän.
Nej! Hon får inte titta ner i väskan.
”Gör det!” säger Karamella bestämt i hennes öra och Nellie tar sats.
Ett vinglande steg, sen snubblar hon på sina egna fötter. Karamella blir imponerad, det ser riktigt trovärdigt ut när Nellie trillar rakt in i schampopyramiden.
Med ett öronbedövande brak rasar tvåhundra schampoflaskor i golvet och Nellie med dem. Karamella håller hårt i hennes hår när de faller handlöst mot golvet.
Men de lyckas. Varenda kotte i butiken stirrar år deras håll, inklusive tanten med väskan. Karamella ser Polka kika upp, se åt alla håll, för att sen klättra upp och springa över disken mot Bulle som väntar på andra sidan. Den här gången prickar hon rätt när hon tar ett stort hopp mot den öppna fickan.
Butikspersonalen kommer springande från alla håll. Någon hjälper Nellie upp där hon ligger och sprattlar. Allt är en enda röra… Några flaskor har spruckit och flera av de som kommer för att hjälpa till halkar i den kladdiga röran på golvet.
”Förlåt!! Förlåt så himla mycket!” säger Nellie gång på gång.
”Det är nog bäst att du går”, säger en tjej i personalen och föser Nellie mot utgången.
Väl ute i den mörka kylan springer de snabbt bort mot bussen som står och väntar.
*
Tjoande och skrikande springer Nellie och Bulle den sista biten upp mot huset med Karamella och Knäckis på axlarna. I fickorna sitter småtomtarna och alla är upprymda av äventyret. De hurrar och jublar när Bulle lyfter upp Polka högt upp i luften.
De lyckades! De fick tillbaka Polka utan att någon såg det! De köpte lussegrejer, till och med ljus!
Allt gick ju som smort! Nästan… De skrattar högt och glatt. Nu kan inget gå fel.
Men, i deras glädjebubbla är det ingen som märker den lilla tomten som står bakom husknuten och spanar på dem…