Julafton
Vad är det för idé Karamella har fått? Kan det vara något om glömskepulvret och barnen? Kommer tomtemor att lyssna på henne? Hon har ju förut sagt att det är jätteviktigt att Karamella ser till att barnen inte minns dem när allt det här är löst.
Tomtarna och barnen hade lämnat jultomten och hans gumma i den lilla stugan på Nordpolen. Tomten hade mått fint och var inte ens lite blek längre. Då och då flimrade han till på ett oroväckande sätt, men tomtemor sa att det var helt naturligt när man nästan bleknat bort.
Färden tillbaka hade gått betydligt snabbare än dit, och utanför Nellies hus hade de sagt hejdå. Imorgon gällde det. Skulle allt gå som de hoppades? När Nellie gick och la sig den kvällen höll hon tummarna för det.
Och när Nellie vaknar nästa morgon kan hon knappt tro sin ögon…
Tjugofjärde december
Julafton
Nellie vaknar. Det är tidig morgon och fortfarande mörkt ute. Ivrigt sätter hon sig upp i sängen och kryper ner till fotändan. Igår kväll hade hon hängt en stor strumpa där och nu när hon klämmer på den är den fylld med något som prasslar.
Hon tar med sig strumpan och går ner till köket. Vi frukostbordet sitter mamma och pappa och dricker kaffe. På spisen står en gryta med risgrynsgröt och puttrar. På bordet är adventsljusstakens fyra ljus tända. Hela huset doftar av jul. Nellie fnissar när hon tänker på var dofterna kommer ifrån. Hon kan se för sitt inre hur småtomtarna smällde av en doftbomb bakom gallret i väggen.
”Godmorgon, älskling, och god jul!” säger mamma och tar en klunk av sitt kaffe. ”Oj, har vad har du i strumpan?”
Nellie hade redan glömt strumpan med paketet hon höll i handen.
”Ta lite gröt”, säger pappa och nickar mot spisen.
Nellie fyller en skål och går tveksamt mot köksbordet. Är det inte något som ser annorlunda ut? Med både mamma och pappa? Hon sätter sig på stolen bredvid mamma, drar upp benet under sig och tar sockerströaren för att hälla socker på gröten.
”Ska du öppna?” frågar mamma och nickar åt strumpan.
Nellie drar ut ett mjukt paket och öppnar. Det innehåller en jultröja med en fånig ren med stjärnor i stället för ögon. Nellie skrattar och drar tröjan över pyjamasen. Pappa hummar glatt och brer en macka med ost och marmelad.
Men, vad är det som känns så annorlunda? Hon ser från mamma till pappa, sen på mamma igen.
Just det! Telefonerna! Mammas och pappas telefoner! De håller dem inte i handen. Och inga datorer finns i närheten heller.
”Ska i inte jobba idag?” frågar hon när hon täckt gröten med kanel och socker och hällt på rejält med mjölk.
Mamma skrattar.
”Jobba? Det är ju julafton, gumman. Har du glömt det?”
”Dessutom kan jag inte hitta min mobil…” Pappa ser sig förstrött omkring. ”Men det gör inget. Jag hade ändå ingen lust att jobba idag.”
Nellie försöker dölja ett leende. Småtomtarna vågade tydligen inte lita på att mamma och pappa helt skulle hålla sig från att jobba. De har säkert gömt båda mobiler och datorer dagen till ära.
De ter en mysig frukost tillsammans och pratar om dagen. Mamma och pappa har en massa idéer. De vill äta julbord och sjunga snapsvisor. Och så vill de absolut titta på Kalle Ankas jul på TV. Nellie hade trott att det var för småbarn men hon nickar glatt när mamma och pappa föreslår det.
”Och äta ischoklad, knäck och nötter!” lägger Nellie till på listan. ”Vi… eh, jag menar jag har bakat.”
Hon hoppar upp från stolen och plockar fram burkar med allt julgodis från det stora julbaket. De hade inte hunnit äta mer än en bråkdel häromdagen så det finns gott om godis kvar till dagens julmys.
”Så får vi se om tomten kommer…” säger pappa med lurig min.
Nellie sätter nästan en nöt i halsen. Vad vet pappa om det?
Hon tänker tillbaka på besöket på Nordpolen igår. Hur jultomten suttit i sängen och ätit lussebullar och sett så där nyfrisk ut som man gör när man varit sjuk länge och äntligen fått aptiten tillbaka.
”Ja, vi får väl se”, säger Nellie nervöst.
Hon kan inte förstå att det faktiskt lyckades. Tänk att de hann rädda julen innan jultomten bleknat bort helt och hållet. Men det hade varit på håret. Ingen hade sagt det rakt ut men om det hade gått ytterligare en dag, eller kanske till och med bara några timmar, så hade det nog varit för sent.
”Är det du som lagt klappar under granen, förresten?” frågar pappa.
Nellie springer ut i vardagsrummet och tittar. Jo, där ligger några fint inslagna paket och väntar. Har tomten redan varit här? Hon läser på etiketterna. På ett av paketen står det ”God jul Nellie”, sen inget mer. Hon tar upp julklappen. Den är fyrkantig och platt och inslaget i vackert rött papper med julmotiv. Runt om har någon knutit ett guldband i siden.
Fundersamt sätter hon sig i fåtöljen och öppnar klappen. Det är en skrivbok med tillhörande penna. Nellie slår upp första sidan. På insidan av pärmen har någon ritat en liten teckning. Det är två små tomtar som håller varandra i händerna och ser ut att dansa glatt samtidigt som de tittar på henne. Det skulle kunna vara Karamella och Knäckis, tänker hon och fnissar. När hon bläddrar en sida till blir hon förvånad, där står det redan något. Med snirklig, men samtidigt lite barnslig handstil har någon skrivit några rader. Där står:
Denna december träffade jag några små hustomtar som bor i vår vägg. Tillsammans räddade vi julen…
Och så inom parentes ”fortsättning följer…”.
Nellie ler. Det måste vara Karamella som skrivit. Hon tar loss pennan från sidan av boken och fortsätter skriva…
*
”Oj oj oj”, frustar Sillen när han borstar av sig snön innanför dörren till familjens lilla krypin. ”Vilken dag! Mycket att göra.”
Hasselnöt pussar honom på kinden och ler stort. Hon hänger sin kappa på kroken och tar av sig stövlarna.
”Ja, visst är det underbart. Det är jul i varje hus.”
Idag har alla hustomtarna använt dagen till att titta till sina människor och hjälpa till att få det sista på plats. I varje hus och hem firas det jul. Det dansas runt granen, tittas på Kalle och äts knäck.
Karamellas föräldrar har varit iväg hela förmiddagen, men nu är det äntligen dags för familjen att få fira lite jul också.
Inne i stora rummet, som i och för sig är rätt litet, dansar Fudge runt och sjunger ”Nu är det jul, här i vårt hus, julen är kommen hopp faderallan lej…” medan lilla Skumtomte försöker fånga in storasyster som fladdrar förbi med jämna mellarum.
”Nu är det dags för oss att fira lite också!” utropar mamma Hasselnöt och drar in Karamella i en kram.
Mamma strålar och ser stolt på sina döttrar. Hela tomtevärlden vet att Karamella, Knäckis och småtomtarna var de som till slut löste problemet. Karamella har lite dåligt samvete över att ta åt sig hela äran utan att berätta att Nellie faktiskt var den som hittade den sista pusselbiten. Men Gröt hade sagt till på skarpen att de inte fick berätta för någon att det var människor inblandade. Förmanande hade han sagt till Karamella att det snart var hög tid att se till att människobarnen glömde bort dem. Hon hade nickat lydigt och visat upp påsen hon bar runt i fickan.
”Senast i slutet av dagen idag!” hade han sagt och spänt ögonen i henne.
”Absolut! Efter att tomten varit här. Jag lovar.”
Russin hade dykt upp och krupit in under armen på Gröt.
”Kom nu!” hade hon sagt leende. ”Låt Karamella vara, hon vet vad som gäller. Hela familjen väntar hemma. Nu ska vi också fira lite jul.”
Ett fånigt leende hade spridit sig över Gröts ansikte och han hade låtit sig dras med av Russin. Hon måste ha viskar något roligt i hans öra, för båda gammeltomtarna skrattande skuttat iväg mot sitt.
Sillen och Hasselnöt dukar fram en fantastisk julmåltid på bordet och hela familjen slår sig ner.
”Vi måste vara klara klockan fyra för då kommer tomten”, säger Karamella med munnen full av julskinka.
”Självklart”, säger mamma och lägger för lite mer prinskorv till lilla Skumtomte som sitter och gurglar i sin barnstol. ”Det ska vi inte missa. Pappa, jag och Skumtomte tittar från taket.”
Karamella och Knäckis har bestämt träff med Nellie och Bulle och de andra småtomtarna ute på Nellies gård för att se tomten komma. Det vet förstås mamma och pappa ingenting om. De tror att de bara ska titta ut genom gluggen i hallen.
*
Karamella och Fudge lämnar den firande familjen strax innan fyra och får pulsa genom den djupa snön mot framsidan av huset. Det har kommit stora mängder i natt och ingen har brytt sig om att skotta. Människor och tomtar har för mycket annat att tänka på idag. Därför ligger snön som ett mjukt vitt bomullstäcke över marken.
Nellie och Bulle står redan på plats när de kommer. De spanar upp mot den mörka stjärnklara himlen. Bulle har också firat jul med sin familj och tar sig stönande om magen för att han är så mätt. Karamella och Fudge får hoppa upp på deras axlar.
Strax dyker även de andra småtomtarna upp; Knäckis och Polka är ovanligt sams idag och fnissar med huvudena tätt ihop. Strax efter kommer Bryssel. Det luktar lite extra mycket om Brysselkål idag och han berättar stolt att hela familjen ätit gratinerad kål till julmiddag. Karamella försöker att dölja att hon rynkar på näsan av lukten och ler i stället uppskattande mot Bryssel som slickar sig om munnen vid minnet.
Alla de små tomtarna får hoppa upp på Nellies och Bulles axlar för att se bättre.
”Kommer han inte snart?” gnäller Fudge och spanar mot himlen från Bulles vänstra axel.
”Jo, lite tålamod får du allt ha. Tänk på att han ska åka ända från Nordpolen”, säger Polka med viktig min från den andra axeln.
Det går några minuter och precis när Karamella känner en liten oro i maggropen ropar Fudge:
”Där kommer han!”
Och det gör han. Precis bredvid den lysande månen uppenbarar sig en ny stjärna som sakta växer sig större och större. Snart når ljudet av bjällerklang till den lilla gruppen som står och väntar i snön och det dröjer inte länge förrän de ser tomten komma i sin släde dragen av sex renar. Efter ekipaget ser himlen ut som om något målat med glittrande stjärnfärg och precis över Nellies hus svänger tomten runt några gånger och den glittrande svansen bildar ett hjärta på himlavalvet. Det vackra hjärtat syns i några sekunder innan de sakta löses upp i ett gnistrande moln av snöflingor.
Barnen och tomtarna skrattar lyckligt och hurrar där de står. Karamellas lilla orosklump är borta och hon lutar sig lättat mot Nellies öra.
Och så är han borta.
Alla står tysta några sekunder och plötsligt dalar glitterstoft ner över marken. Det är tomtens hjärta som sprider ett magiskt gnistrande snöfall över barnen och tomtarna.
Småtomtarna hoppar ner och leker i snön. Bulle kastar sig ner och gör en snöängel. Ingen känner av kylan än. De värms upp av den härliga känslan av att ha gjort något riktigt bra.
Karamella sitter kvar på Nellies axel. De ser tysta upp mot himlavalvet där bara lite kvarvarande glitter skvallrar om vad som nyss hänt.
”Jag hade förresten redan fått en julklapp”, säger Nellie tyst när ingen annan hör. ”I morse, under granen.”
”Jaså?” säger Karamella och fortsätter titta upp på stjärnorna.
”En fin skrivbok.”
”Vad gjorde du med den då?”
”Det var redan någon som börjat skriva… så jag fortsatte på berättelsen. Jag har suttit halva dagen och skrivit ner allt som hänt de här veckorna.”
”Vilken bra idé”, säger Karamella och ler, men hon tittar fortfarande inte på Nellie. ”Extra bra om du skulle glömma allt. Då kan du ju läsa vad som står i boken.”
Karamella hör tomtemors röst i sitt huvud. Jag litar på dig, hade hon sagt när Karamella presenterat sin idé. I natt hade hon släpat fram skrivboken och slagit in den och sen, med stor möda, placerat den under granen. Sen hade hon hoppats att Nellie skulle förstå vad hon behövde göra.
De låter småtomtarna leka en liten stund, sen ropar Polka förmanande att det är dags att gå in. Människobarnen ska fortsätta fira jul med sina familjer.
Knäckis och Bulle kommer fram till Nellie och Karamella när de andra tomtarna tjoande och skrattande försvinner bort runt hörnet.
”Ja, det kanske var slutet på den här historien”, säger Bulle och ser på de andra.
”Ja, det var tur att vi träffade er”, säger Karamella och ler. ”Annars hade historien slutat på ett helt annat sätt.”
Hon ger Nellie en kram runt halsen. Det kanske inte är så skönt, men Nellie ler ändå.
”Ja, jag kan lugnt säga att det här är den bästa julen. Någonsin!” säger hon och klappar Karamella på luvan.
Bulle lyfter upp Knäckis och barnen vänder för att gå in.
”Vad ska ni göra i kväll?” hör Karamella Nellie fråga Bulle.
”Äta knäck!” säger han och flinar.
”Vi ska dansa runt granen”, säger Nellie nöjt.
Karamella fångar Knäckis blick. Hon ser honom ta upp en liten påse ur fickan.
Det är dags.
De mimar till varandra: ett, två, tre… Exakt samtidigt tar de varsin lite näve glömskepulver, kastar över barnen och hoppar sen rakt ner i den mjuka snön….
*
Nellie ska sova. Det har varit en fantastisk julafton. Mamma och pappa har skrattat, sjungit och dansat. De har ätit knäck så det sprutade ur öronen och avslutat kvällen med en julfilm framför TV:n. Mamma och pappa har inte tittat på sina telefonerna alls. De verkar inte ens veta var de är. Konstigt, tänkte Nellie och drar upp täcket.
Trots att dagen har varit fantastisk känner Nellie sig förvånansvärt tom inuti. Som om något saknas. Men, hon kan inte komma på vad. Det är som ett minne som försvunnit ur hennes huvud.
Hon kniper ihop ögonen och tänker så det knakar. Det är något med julen… och jultomten… Nej, hon minns inte.
Någon knackar lätt på dörren och mamma tittar in.
”Dags att sova?” frågar hon och tassar in för att ge Nellie en kram.
Hon nickar. Hon är supertrött.
”Jag hittade den här där nere”, säger mamma och ger Nellie en fin anteckningsbok. ”Är det din?”
Nellie ser på den. Den ser vagt bekant ut.
”Kanske…?” svarar hon och tar emot den.
När mamma lämnat rummet öppnar hon den och läser…