Var det kört nu? Tomtarna var osams och barnen uppgivna. Kanske spreds nyheten att det finns tomtar över internet i detta nu. Kanske hade snart varenda människa sett Polkas förvånande nuna på filmen?
Ja, det såg allt lite mörkt ut.
Bara nu tomtarna inte gav upp. De var ju så nära en lösning. Kanske kunde rådet vara till hjälp?
Tjugoförsta december
Nu får det vara nog!
Karamella stampar ilsket fram i väggkorridoren. Hon har knappt sovit en blund i natt. Det stora julbråket under det stora julbaket blev droppen som fick bägaren att rinna över. Varför måste Polka vara så jobbig hela tiden? Och småtomtarna så… irriterande! Och Knäckis då? Värst av alla!
Hon bankar hårt på dörren till rådets kontor. Nu är det slut på det här, muttrar hon tyst för sig själv. Här har hon kämpat, hela december. Och vad är tacken? En klutt pepparkaksdeg i nacken? Nej tack, då får det vara.
Det tar en stund men snart öppnas dörren på glänt. Det är Vört. Hon ser förvånat på Karamellas arga min.
”Oj, vad har hänt! Du ser ut som att du svalt en citron.”
Jaha, det var ju kul att höra… tänker Karamella surt.
”Jag har inte svalt någon citron. Jag är arg. Jag säger upp mig!”
”Säger upp dig? Från vad?”
Ååååh! Det känns som att hon ska sprängas inombords.
”Från att rädda julen såklart!”
”Åh! Kom in lilla vän.”
Vört öppnar dörren och släpper in Karamella på kontoret. Den syn som möter henne är inte alls vad hon förväntat sig. Där brukar känslorna svalla höga och minst två av gammeltomtarna brukar vara i luven på varandra. Det är inte helt ovanligt att både torkad frukt, mandlar och annat flyger i luften här inne.
Men idag råder frid.
Julefrid, kanske till och med.
I en stor fåtölj sitter Mandel med glasögonen på näsan och läser en tjock bok. Gröt och Russin har krupit upp i soffan och vänslas fnittrande till tonerna av Jul jul strålande jul som strömmar ur högtalarna.
Oj oj oj, så gulligt allt var här då! Till och med Senap och Staffan verkar vara sams. De sitter böjda över bordet och har pysslat ett Luciatåg av äggkartong. Staffan sätter just struten på stjärngossens huvud och de gör high five över bordet.
”Eh… jag säger upp mig!” säger Karamella där hon står mitt på golvet och stirrar på idyllen.
Hon står på exakt samma punkt som hon gjorde när hon försökte övertyga tomterådet om sin idé. Att rädda julen med julstämning. En svag känsla av ånger kommer över henne. Kanske är det lite förhastat att sluta? Hon minns hur övertygad hon varit då! Så säker på att hon skulle kunna lösa krisen. Ger hon upp för lätt?
Men hon skjuter bestämt undan känslan. Hon har kommit dit för att meddela att hon inte tänker jobba en dag till med de där galna tomtarna. Och att det är dags att kasta glömskepulver över barnen.
”Vad har hänt?” frågar Gröt och reser sig från soffan. Russin följer med.
”Det funkar inte. Jag ger upp. Vi kommer aldrig att få människorna att fira jul. Så varför ens försöka. De är för tröga. För lata!”
”Så, så, så”, säger Gröt lugnande. ”Jag har något jag skulle vilja visa dig.”
Han leder fram henne mot den stora grötgrytan som alltid puttrar över elden i öppna spisen.
”Jag är inte sugen på gröt just nu, tack!” säger Karamella och sätter armarna i kors över bröstet.
”Gröt inte är inte bara gott…”
”Bla bla bla, gröt är inte bara gott utan nyttigt också…” härmar Karamella. Det är inte första gången Gröt försöker trycka ner gröt i halsen på henne.
”Jo, visserligen. Men det var inte det jag skulle säga. Gröt är bra på många sätt. Titta ner i grytan får du se…”
Motvilligt böjer sig Karamella över den stora järngrytan och tittar ner. Först ser hon bara den vita kladdiga massan. Det bubblar till då och då. Så ser hon plötsligt något mer. En bild? Några figurer som rör sig. Vad gör de? Karamella måste böja sig framåt för att se. Klär de en… gran? Jo, det är en familj som klär en julgran mitt i gröten. Så byts bilden och visar några barn med tomteluvor på huvudet som bakar pepparkakor. Med mjöliga näsor och röda kinder trycker de fram bockar och pepparkaksgummor samtidigt som de sjunger Nu är det jul igen…
Vad är detta? Karamella tittar förvånat upp på Gröt och Russin som står och ler bredvid grytan.
”Det har funkat. Din idé om julstämning. Den sprider sig från hus till hus, från familj till familj.”
Karamella bara gapar. Är det sant? Har de lyckats?
”Så, det är klart?”
”Nja, kanske inte helt klart. Men det är på god väg. Så om vi bara kämpar på lite till så ska det nog gå.”
Karamella tittar ner igen och då ser hon Nellie. Hon sitter i soffan tillsammans med sin mamma och pappa och fikar. Julgranen är tänd och det ser så mysigt ut. En varm bubblig känsla sprider sig i Karamella. Det kanske kommer att funka ändå!
”Och jultomten? Har han börjat få färgerna tillbaka.”
”Eh…?” Russin och Gröt ser på varandra.
”Det har han säkert”, säger Russin lugnande. ”Tomtemor ringer antagligen vilken sekund som helst med de goda nyheterna!”
”Seså, gå tillbaka till dina vänner du. Nu måste vi tomtar också förbereda oss. Så fort alla människor är med på noterna kommer det att bli hett om öronen för oss. Mycket att göra, vet du, särskilt nu när allt måste ske i sista sekunden.”
Karamella bara gapar.
Men så, äntligen kopplar hennes förvånade hjärna.
Yes!
”Vi ses!” ropar hon samtidigt som hon störtar ut genom dörren.
Det sista hon hör är Gröt som fnittrar pojkaktigt när Russin kittlar honom.
*
Nellie ställer upp sin telefon på skrivbordet och sätter sig till rätta på stolen. Hon som inte gillar att bli filmad… men det är för en god saks skull. Igår efter julbaket, när alla var på dåligt humör hade Nellie gått upp till sitt rum, krupit upp i fönstret och funderat. Det vara egentligen inte så konstigt om frustrationen tog över. Alla var oroliga och stressade. Det var inte många dagar kvar till julafton och det var svårt att veta om deras jobb gjorde någon skillnad. Men precis som Karamella sa häromdagen, det kändes som att människorna stod precis på gränsen till att minnas allt det fina med julen. Det gällde bara att komma på det där som skulle putta över dem på rätt sidan.
Själv minns Nellie allt mer. Men hon kan fortfarande inte riktigt se just julafton framför sig. Det har hon inte berättat för Karamella. Hon vill inte göra den lilla tomten oroligare än hon redan är.
Hur var nu det där med julafton?
Man skulle äta särskild mat och dansa runt julgranen. Men visst var det något mer som brukade hända? Själva höjdpunkten, liksom?
Hade det inte något med den där önskelistan att göra? Den som hon hittat i botten av jullådan? Hon minns hur Polka pratat om att barnen brukade skicka önskelistor till jultomten. Därför hade hon skrivit en. En egen önskelista. Hon kunde inte komma på så mycket saker att önska sig. Mer än att allt skulle lösa sig. Sen hade hon skrivit en vacker skrivbok också. Hon vill skriva ner allt som hänt den här vintern. Och då behöver hon ju en skrivbok.
Men det räcker såklart inte men en enda önskelista. Därför ska hon nu göra ett inlägg som hon hoppas ska inspirerar fler barn att skriv önskelistor. Hon harklar sig och tittar in i kameran.
”Hej!” börjar hon. ”Först vill jag önska alla en god jul! Om fyra dagar är det julafton och då kommer jultomten. Men han kommer bara om vi, alla barn, skickar våra önskelistor till honom. Ni kanske undrar vad en önskelista är…”
*
Karamella springer tillbaka till Nellies hus. Hon hoppar och studsar av glädje. De klarade det! Hon kan knappt tro det. Människorna minns julen och i fler och fler hus sprids julstämningen.
Hon smiter in i väggkorridoren och tänker fortsätta upp till Nellies rum.
Men överst i trappan möter hon Knäckis Polka och småtomtarna. När hon ser deras ledsna miner känner hon hur glädjen bubblar upp i henne. Åh vad glada de kommer att bli när de får höra de goda nyheterna!
Men innan hon hinner öppna munnen tar Knäckis ett steg mot henne och lägger en hand på hennes axel.
”Jag har goda nyheter!” säger hon och ser honom i ögonen.
”Jag är rädd att jag inte har det. Tvärtom.”
”Vadå?”
”Gröt gick precis ut med ett meddelande. Jag fick höra det från mina föräldrar. Jultomten syns inte längre. Inte alls… Det är för sent att rädda julen.”