Gröt började fundera på vad som var viktigast med julen, egentligen. Var det en perfekt gran eller ett vackert luciatåg? Eller om man gillade julskinka eller tomtegröt? Eller till och med mandel eller brysselkål?
Kanske var det faktiskt något annat som var det viktigaste?
När Gröt la sig den kvällen tänkte han på hur lyckligt lottad han som hade sin stora familj samlad omkring sig. Kanske måste man inte ha elva barnbarn och en gumma så fin som Russin, men visst är det ändå något alldeles extra att ha någon man tycker om att fira tillsammans med? Allt annat är bara dekoration egentligen.
Nittonde december
Julgranen
”Hur ska man få granen att stå upp?” frågar Bulle och ser på trädet de lyckats få in i Nellies vardagsrum.
”Man kanske kan palla upp det på något sätt?” funderar Nellie och tittar sig fundersamt omkring.
”Jag tror att man ska använda den här konstiga grejen”, säger Karamella och får hjälp av Knäckis att lyfta upp julgransfoten ur lådan.
Det tar en stund innan de lyckats få den stickiga granen att stå upp. Lite sned är den allt, men inte så det stör.
”Nu är det bara att börja hänga grejer på lite här och där”, instruerar Polka.
För att visa tar hon en röd glänsande kula och smiter in bland grenarna. De ser hur kulan letar sig fram och snart sticker Polkas röda luva fram en bit upp och hon hänger demonstrativt kulan på en gren.
Karamella himlar med ögonen åt Knäckis. Vem gjorde Polka till julgransinstruktör egentligen? Men de säger inget, ingen orkar bråka idag. Alla tar pynt av olika slag och hänger på grenarna. Det faller lite barr men inte så illa som de hade befarat.
”Nu hoppas vi att granen verkligen blir en påminnelse för dina föräldrar”, säger Karamella samtidigt som hon hivar upp en röd-grön smällkaramell på en gren längst ner.
”Tänk vad hemskt att vara vuxen”, ryser Bulle.
Han står och letar efter en ledig plats för en vacker guldkula med glittrande ränder.
”Varför då?” undrar Fudge.
”Alltså, alla vuxna nu för tiden är superupptagna. De har viktiga jobb som de aldrig är helt lediga från. Jämt ska de kolla mailen i mobilen och kunna svara om chefen ringer.”
Fudge nickar fundersamt.
”Du har rätt, det låter hemskt. Jag förstår varför du ville att vi skulle gömma dina föräldrars telefoner, Nellie.”
Hon flinar tillbaka. Tomtarna hade gjort det nu på morgonen och oj vilken fart det blivit på mamma och pappa. Till slut hade de gett upp och gått ut på en promenad istället.
Bulle filmar lite medan de klär. Karamella tänker oroligt att det inte är så bra om han har en massa filmer av tomtarna i sin telefon. Tänk om de kommer på avvägar och någon ser? Men när hon säger det till Bulle lovar han att det inte kommer att hända.
”Ingen kan komma in i min mobil, så det är ingen risk.”
Karamella nickar lättat men känner sig ändå inte helt övertygad. Själv håller hon sig ur vägen när Bulle sveper med mobilen över granen.
”Säg något”, uppmanar han Nellie samtidigt som han zoomar in när hon hänger en polkagris på en gren.
”Eh…” stammar Nellie och blir röd om kinderna. Hon gillar inte att bli filmad egentligen. Speciellt inte när det ska andra ska se. ”Ska den läggas ut?”
”Det får vi se. Om den blir bra och inga tomtar syns.”
”Vad… roooligt det är att klä juuulgranen…!” säger hon och känner sig jättefånig.
”Vi sätter på lite musik!” säger Karamella som märker att det behövs något mer för att skapa julstämning.
När Bjällerklang ljuder i högtalarna blir det lättare. Nellie är snart varm i kläderna och pratar på om julen samtidigt som hon hänger kulor, stjärnor och pepparkaksgubbar på grenarna. Sen tar hon glittret och virar varv på varv runt trädet. De har studerat bilderna i fotoalbumet noga för att se hur det ska se ut.
Samtidigt kämpar Bryssel och Fudge med den trassliga julgransbelysningen. Det är i alla fall enklare för tomtar än människor att lösa upp knuten. De kan helt enkelt ta varsin ände och själva krypa igenom öglor och trassel för att få reda i oredan. Snart är det dags att sätta upp den i granen.
Klart! Alla betraktar sitt verk med tindrande ögon och stora leenden. Så vacker den blev!
”Tänd ljusen!” säger Bryssel andlöst.
Fudge tar kontakten i famnen och ska precis sätta i den när Bulle ropar stopp.
”Väntar jag vill filma!”
Han ställer sig med ryggen åt granen och håller upp telefonen så att både han och Nellie ska komma med på filmen.
Nästan precis samtidigt ser Polka något de glömt. Stjärnan som ska sitta i toppen! Den ligger kvar i lådan. Hon hinner! Snabbt plockar hon upp den och smiter in i granen. Exakt när Fudge stoppar i kontakten sätter Polka stjärnan i granens topp. Bulle börjar filma och de två barnen ropar God jul in i kameran.
”Perfekt!” säger Bulle. ”Den här filmen postar jag på nätet.”
Alla hurrar. Det här kommer att göra susen!
När Nellie ska städa undan lådan som nu är tom på julgranspynt ser hon något som ligger kvar i botten. Ett papper. Hon böjer sig ner och tar upp det. Med barnslig handstil står ett ord skrivet överst på pappret: ÖNSKELISTA. Nedanför har hon skrivit: en docka, ett nytt pennskrin, ett glittrigt diadem, en My little pony….
Hm, tänker Nellie. Kan det här vara det Polka pratade om häromdagen? Ordet julklappar poppar upp i hennes huvud. Hon ler när hon ser vad hon har önskat sig. Hon minns till och med dockan hon fick. Den ligger upp på vinden nu. Hur gammal kan hon ha varit? Kanske fem år? Orden är lite felstavade och överallt på pappret har hon ritat hjärtan och kantiga stjärnor.
”Åh, en önskelista. Den där ska man skicka till jultomten”, hör hon Fudge bakom sig.
Till jultomten, ja!
Han kan ju knappast ha fått några önskelistor i år? Kanske skulle hon skriva en sådan och skicka? Det kan nog göra honom lite piggare. Men vad skulle hon önska sig?
Hon viker ihop pappret och lägger det i fickan. Hon får fundera mer på det senare ikväll
”Bra! Nu kan vi sätta check på julgran!” säger Karamella till det samlade gänget som sitter i soffan och tar igen sig. ”Det är en stor och viktig milstolpe. Bulle, har du lagt ut filmen?”
”Absolut, den har redan över tjugo visningar.”
Bulle sitter och pillar med mobilen och gör tummen upp. Han ligger bekvämt tillbakalutad mot ryggstödet med fötterna på soffbordet.
”Bra!” säger Karamella och ska precis fortsätta med sina instruktioner när Nellie plötsligt sätter sig rakare upp.
”Du la väl inte ut den när tomtarna syns?”
Alla stelnar till för en sekund, men Bulle skrattar bara.
”Såklart inte! Jag postade den när vi tänder granen. Den på oss två tillsammans.”
Phu, tänker Nellie. Men det är ändå något gnager i hennes inre. En oro…
Hon ser att han klickar och tittar på sin egen film.
De andra fortsätter att prata om att julbak är det som står på listan härnäst. Imorgon ska de göra julgodis och baka bullar och fixa allt som hör julen till.
Det är tyst från Bulle. Sen ser Nellie hur han sakta sätter sig upp i soffan, utan att ta blicken från mobilen. Han tar ner fötterna från soffbordet och blir alldeles vit i ansiktet. De små tomtarna märker ingenting men Nellie förstår att något är fel.
”Vad är det?” viskar hon och en isande känsla sprider sig i blodet.
Bulle säger ingenting utan vänder i stället telefonen mot henne. Tomtarna tystnar en efter en och de tittar på klippet när julgranen tänds. Nellie och Bulle säger god jul och ler glatt in i kameran. Bakom dem glittrar en ståtlig julgran och precis innan filmen är slut händer något. En liten röd tomteluva sticker fram mellan två grenar och Polkas förvånade ansikte syns tydligt på filmen. Sen är den slut.
Det är knäpptyst i rummet. Tomtarna och barnen stirrar på varandra.
”Jag… visste inte… jag hade ingen aning om att hon var däruppe… ”, stammar Bulle skräckslaget.
”Jag skulle bara sätta stjärnan i toppen!” piper Polka skamset och kryper ihop till en liten boll.
Ingen säger något. Karamella tänker febrilt. Men innan de har hunnit formulera en plan hör de steg och röster utanför ytterdörren.
”Mamma och pappa kommer!” utbrister hon panikslaget. ”Göm er!”
Alla tomtarna kilar kvickt i väg till olika gömställen och sekunden efter slås dörren upp. Mamma och pappa kliver in i hallen och kan inte undgå att se den klädda granen som står mitt framför deras näsor.
”Vad är det här?” frågar mamma och gapar.
”Vad i hela friden…?” säger pappa. ”Har ni tagit in… en gran?”