Trettonde december
Lucianatten, en av årets längsta nätter. En natt då det fanns gott om tid att tänka om man behövde det. Och det behövde den lilla tomteflickan Karamella verkligen. Hon hade tagit sig upp på Nellies vind och krupit upp i vindsfönstret. Där låg hon nu och såg upp på natthimlen. En månskära lyste vit mot allt det svarta. Det var vackert och lite vemodigt på något sätt.
Kasta glömskepulver över Nellie och Bulle? Var det verkligen det enda sättet att lösa problemet? Var människorna verkligen så hemska som gammeltomtarna påstod.
Mycket ansvar som nu låg på den lilla tomteflickans axlar. Jultomten var på väg att blekna bort, tomtevärdlen var hotad och riskerade att försvinna. Och nu hade hon dessutom försäkrat tomterådet att de två människobarnen inte skulle göra tomtarna något illa. Eller ännu värre, avslöja tomtevärlden för fler människor.
Ja, det var en lång natt lucianatten. Särskilt om man inte sov en blund.
Trettonde december
Godismuta
Lucia
Karamella sitter på byrån och ser på när Nellie packar ner det vita nattlinnet, det röda bandet och luciakronan. Det är tidig morgon och dags att gå till skolan. Hon är så trött att det känns som att ögonlocken väger flera kilo. Hela natten låg hon och grubblande på en lösning.
”Du ser bekymrad ut?” säger Nellie och drar igen ryggsäcken. ”Tror du inte att Luciatåget kommer att bli bra?”
Nellie vet såklart inget om Karamellas nya problem. Så det är bäst att låta henne tro att det är luciatåget som bekymrar henne.
”Jo, absolut!” skyndar hos sig att säga. ”Jag oroar mig inte för hur det ska gå för er! Ni är jätteduktiga. Men jag oroar mig lite för om det kommer att ha den effekt på människorna som vi hoppas.”
Hon gäspar stort och ler sen svagt. Nellie böjer sig fram så de kommer ansikte mot ansikte.
”Om Luciatåget inte är hela lösningen så gör det inget. Då hittar vi bara på någon ny idé och testar. Jag kommer inte att ge upp, jag lovar dig! Jag ska se till att människorna minns.”
Tror du nu, ja, tänker Karamella dystert och känner på påsen med glömskepulver i fickan. Gårdagens samtal med Gröt hade slutat med att hon lovat att lösa problemet med människobarnen. Lovat att kasta glömskepulver över dem.
Men inte än.
Hon hade lyckats få Gröt att gå med på att vänta några dagar till. Kanske till och med ända till jul. Hon hade förklarat att människorna var till stor hjälp. Se bara på luciatåget de tänkte ordna! Det hade tomtarna inte kunnat göra själva. Och de skulle få använda Nellies telefon för att sprida filmen sen.
Eftersom tomtevärlden ändå skulle försvinna om tomten glömdes bort kunde det väl inte göra någon skada om barnen mindes tomtarna några dagar till?
Gröt hade gruffat missnöjt men sagt ok till slut. Om barnen hjälpte till att rädda julen kunde de vänta. Men helst bara några dagar sen var hon tvungen att få dem att glömma. Att människorna återgick till ovisshet var det enda sättet att få tomtarna trygga igen.
Karamella hade nickat ivrigt. Då hade det känts som en seger.
Nu känns det som ett svek.
Hon borde ha kämpat hårdare för att övertyga Gröt om att låta barnen minnas.
Hon följer Nellie med blicken där hon dansar runt i rummet och nynnar på Midnatt råder. Hennes fina, fina människa! Hur ska hon kunna göra det?
Bestämt skjuter hon undan de obehagliga tankarna på glömskepulvret och Gröt. Nu är det Lucia! Idag kan faktiskt vara dagen då det händer, dagen då människorna minns julen. Och om det här lyckas kanske barnen och tomtarna blir betraktade som hjältar istället?
*
De fem barnen står klädda och redo utanför matsalen. Nellie har fjärilar i magen. Än så länge är lysrören där inne tända och alla sitter och bubblar och pratar eller kollar i sina telefoner. Polka, Bryssel och Fudge sitter redo upp på en gardinstång med Nellies telefon och har fått order om att filma luciatåget.
Nellie känner hur den lilla tomten på axeln sätter sig till rätta. Karamella har som vanligt krupit in bakom hennes hår. Men hon säger inte så mycket idag, konstigt nog. Visst var hon lite dämpad i morse? funderar Nellie.
Hon försöker lugna fjärilarna i magen med några djupa andetag. Hittills har allt gått enligt plan.
Klockan blir åtta. Barnen ser på varandra och nickar. Nellie vrider om alla ljusen i luciakronan så de lyser, och sätter den på huvudet. De andra tänder ljusen de har i händerna.
Nu är det dags.
Knäckis, som sitter gömd bakom dörren inne i matsalen, sträcker fram sin lilla hand och släcker takbelysningen. Sen börjar de sjunga.
Sakta, helt enligt instruktion från Karamella, skrider Nellie in på strumpklädda fötter. Efter henne två och två går först Carola och Jonna i sina hemmafixade tärnekläder och längst bak i tåget går Bulle-tomten och stjärngossen Kalle.
Det är helt knäpptyst runt om dem. Alla tittar och lyssnar med gapande munnar. De möts inte av gapskratt i alla fall. Nellie ser till sin glädje att några elever tar upp mobilerna och börjar filma. Bra! Då kanske det sprids fler filmer av luciatåget.
De går sjungande fram till den lilla scenen och ställer sig på en rad med lucian i mitten. Nervöst börjar de sjunga nästa sång, Tipp tapp. Nu är det ännu fler som filmar. Några skrattar men det låter inte elakt, tvärtom. Sen avslutar de med Staffansvisan. Kalle vägrade sjunga solo på verserna så de sjunger allt tillsammans. Det låter riktigt fint tycker Nellie och nervositeten börjar släppa lite.
När de sjungit klart börjar barnen applådera. Nellie ler mot publiken, går fram ett steg och harklar sig.
”Vad fint att se så mänga här. Jag hoppas att ni gillade det. Det här är alltså ett luciatåg!” säger hon med stark röst så det hörs i hela matsalen. ”För inte så längesen gick barnen i nästan varenda skola i hela landet i luciatåg den här dagen. Det är en av alla jultraditioner som fanns förr. Med det här uppträdandet hoppas vi att fler minns julen! Nu skulle vi vilja avsluta med en sång som ni kanske känner igen. Om ni gör det får ni gärna sjunga med. Nu tändas tusen juleljus heter den.”
Hon harklar sig och ser på Bulle. Sen mimar hon tyst ett, två, tre:
”Nu tändas tusen juleljus, på jordens mörka rund, och tusen, tusen strålar och, på himlens djupblå grund.”
Medan Nellie sjunger ser hon hur flera av barnen tittar undrande på varandra. Nervositeten kommer tillbaka. Låter det dåligt? Sjunger de fel? Men så ser hon hur några mimar med i texten.
”Samma vers en gång till”, viskar hon till Bulle.
När de börjar om är det flera barn som sjunger med. Först lite tyst och försiktigt men snart allt starkare. För varje rad hänger allt fler på.
Och snart sjunger hela matsalen!
Det piper i Nellies öra där Karamella sitter och tjuter små glädjetjut. Det funkar!!
Nu är det många mobiler framme och kompisarna filmar runt om sig i den sjungande matsalen. Nellie fylls av en helt underbar känsla. Barnen minns!
*
”Så du menar att den här filmen, det här luciatåget, ska göra så att människorna minns?”
Gröt tittar på telefonen som Karamella håller fram.
Hon, Knäckis och Polka sitter inne på tomterådets kontor. De är bara de tre där. Gröt har inte berättat om människobarnen för de andra gammeltomtarna, visade det sig, så allt är lite hysch, hysch.
Den gamle tomtegubben tar telefonen ifrån Karamella och vrider och vänder på den. Kanske har han aldrig tidigare hållit i en mobiltelefon? Han ser inte ut att förstå hur den funkar i alla fall, tänker hon och fnissar lite.
Hon tar tillbaka den och väcker skärmen och letar upp filmen så som Nellie visat.
De tittar tillsammans under tystnad. Eller, Karamella tittar mest på Gröt för att se hur han reagerar. Det gör han inte. Han rör inte en min. Vad kan det betyda?
”Tänk att hela skolan sjöng med!” säger Knäckis och ler vid minnet.
”Men inte de vuxna”, påminner Polka. ”De var så upptagna av sina telefoner,”
”Men då har vi ju tänkt rätt! Desto större anledning att utnyttja människornas telefoner och sprida filmen dör. De kommer garanterat göra att jättemånga ser den!” säger Karamella och ger Polka en arg blick. Fattar hon inte att det är nu de har chansen att övertyga Gröt? Då är det väl dumt att uppmärksamma honom på den enda lilla pyttegrejen som kanske inte gick så bra? Polka rycker frågande på axlarna tillbaka.
”Kan du hjälpa oss? Kan du se till att den sprids extra snabbt?” frågar Knäckis och stirrar på Gröt.
De tre tomtebarnen håller andan och tittar intensivt på Gröt.
Till slut nickar han som svar. Han är med.