Tolfte december
Denna natt smög temperaturen långt ner på minusskalan. Kylan bet i den gamla tomtens kinder där han vandrade tillbaka till sitt. Han grubblande, kände sig bekymrad. Det han nyss hade fått veta var något han helst skulle vilja glömma. Att Karamella och hennes vänner hade slagit sig ihop med två människobarn. Hur kunde de vara så dumma?
Men det fanns inget annat att göra än att traska hem efter glömskepulvret. Det var så det var bestämt. Om en människa fick kännedom om tomtevärlden var det allra viktigaste att skydda tomtarna. Och det enda sättet Gröt kunde göra det på var genom att se till att människorna glömde bort allt de sett och hört.
Men, varför kändes det inte helt rätt? Något sa honom att det kanske inte var så självklart denna gång. Var det för att han sett hur glada de varit, tomtarna och barnen?
Han stannade och såg upp på den nattsvarta himlen. Inga stjärnor syntes ikväll. I stället täcktes himlen av ett blygrått moln. Det var ett dåligt tecken.
Han gruffade lite och gick vidare.
Det fanns inget annat att göra. Glömskepulvret var det enda som kunde skydda tomtarna nu.
Tolfte december
Godismuta
Nellie ser på klasskompisarna som står framför henne i skolans tomma gympasal. Jonna och Carola har vita byxor och vita t-shirtar och glittrande piprensare runt huvudet. Kalle har fått en strut med påklistrade guldstjärnor på huvudet. Bulle är tomte i den röda mössan kantad med vit bomull och ännu mer bomull hängande under hakan som skägg.
Hmm… det ser inte riktigt ut som Nellie hade sett framför sig. De ser mer ut som fyra knasbollar.
Själv har hon mammas långa, vita nattlinne och det röda bandet runt midjan. Hon ska vara lucia. Krona får hon försöka fixa ikväll.
Samtidigt som hon försöker lära gänget de nya sångerna är hon hela tiden orolig att någon ska upptäcka Karamella som sitter på hennes axel. Eftersom det inte finns någon luva att krypa in i just nu, har den lilla tomten dragit fram Nellies hår som skydd och sitter inne vid örat och kurar.
”Blir det verkligen fint det här?” frågar Jonna och rynkar på näsan.
”Ja, visst! Egentligen ska alla ha vita, långa linnen som jag”, säger Nellie ”men det här blir också bra.”
”Det blir toppen!” försäkrar Bulle. ”Det kommer att vara helt mörkt i matsalen och så ska vi ha levande ljus i händerna.”
”Men, hur ska vi få alla att komma till matsalen på morgonen?” frågar Kalle och kliar sig under gummibanden som håller struten på plats.
Carola, Jonna och Kalle är Nellies och Bulles kompisar och de hade till slut sagt ja till att vara med. Efter lite övertalning. Och löfte om en rejäl godismuta.
Nellie är faktiskt förvånad över att de kunde tänka sig att ställa upp på den här underliga idén. I förrgår, när hon stod där i klassrummet och beskrev hur tärnor och stjärngossar skulle tåga in och sjunga, tyckte hon själv att det hela lät rätt knasigt.
Men Karamella hade varit väldigt bestämd. Så de var i alla fall tvungna att försöka.
Säg att ni ordnar så att alla kommer till matsalen, viskar Karamella i hennes öra. Säg att de inte behöver vara oroliga.
De ska använda tomtemagi för att skicka ut ett meddelande till alla om att samlas i matsalen på morgonen. Men det kan de inte berätta för klasskompisarna.
”Det ordnar vi”, säger Nellie och ler försäkrande. ”Det enda ni behöver tänka på är att lära er sångerna. Nu sjunger vi Sankta Lucia en gång till.”
Hela gänget drar i gång och det låter inte helt tokigt. Nellie hör Karamellas ljusa stämma i sitt öra och försöker komma ihåg den konstiga gammeldags texten.
De sjunger även igenom Tipp tapp och Staffansvisan. Tre sånger får räcka, mer än så hinner de inte öva in. Lucia är ju redan imorgon. Men Nellie och Bulle ska även sjunga Nu tändas tusen juleljus. När Karamella sjungit den för dem hade Nellie faktiskt kommit ihåg stora delar av texten.
”Men varför måste det vara så stressigt? Kan vi inte visa upp luciatåget typ i nästan vecka?” frågar Carola och sätter sig tungt på en bänk.
De har övar hela eftermiddagen och Nellie förstår att de börjar bli trötta.
”Det är för att Lucia-dagen är den 13 december. Jag lovar, det kommer att bli superbra. Vi behöver bara öva liiiite till.”
Det är inte helt sant. De behöver öva rätt mycket mer… Men om hon säger det är hon rädd att kompisarna ska ge upp.
”Vad betyder ens det vi sjunger? Texten är ju helknasig!” Kalle skrattar. ”Varför vattnar han fålarna? Jag trodde att fålar var hästar och inte blommor?”
”Eh… ”, stammar Nellie och höjer frågande ögonbrynen mot Bulle. ”De kanske behöver växa eller nåt…”
Hon hör hur det fnissar i örat. Karamellas viskar något som Nellie inte riktigt hör.
”Och det här tackom nu så gärna eller vad vi sjunger? Det fattar jag inte heller.” Jonna skakar på huvudet och ser på de andra. ”Är det hjärnan i huvudet eller nåt man gärna vill?”
Alla börjar skratta uppgivet.
Det kittlar i örat när Karamella viskar något på nytt.
”Va?” fräser Nellie stressat.
Hon hör inte vad den fnissande lilla tomten säger och börjar känna sig rätt stressad. Så har det varit hela eftermiddagen. Karamella har suttit på hennes axel och viskat instruktioner men flera gånger har Nellie hört fel och allt har blivit knasigt. Till exempel tyckte hon att Karamella sa att Staffan var en stolledräng men det skulle tydligen vara Stalledräng. Varje gång det blev fel har Karamella skrattat så hon kiknat bredvid Nellies öra.
”Äh!” säger Bulle som ser att det börjar bli för mycket för Nellie. ”Det spelar inte så stor roll. Gå hem och öva på låtarna bara. Ingen kommer bry sig om texten. Så ses vi i klassrummet imorgon halvåtta och byter om. Åtta prick ska vi börja. Ok? Kom ihåg, alla som är med får en belöning!”
*
”Vad tror du om det här, egentligen?” frågar Nellie nervöst när hon och Bulle går hemåt.
Han skrattar lite och skakar på huvudet.
”Ja, du, jag vet faktiskt inte.”
”Tror du att Fudge, Polka och Bryssel klarar att filma hela spektaklet? Och att filmen ska få varenda människa att minnas julen…?”
”Tveksamt…”
Plötsligt bubblar det upp skratt i Nellie. Hon ser sina kompisar framför sig i de knasiga kläderna, hur de står med ljus i händerna i skolans matsal och sjunger konstiga sånger. Framför hela skolan.
Herregud, det här kommer att bli fiasko!
Bulle ser förvånat på henne. Sen börjar han också skratta. De kan snart inte gå rakt så mycket skrattar de. Nellie måste böja sig framåt och hålla om magen som krampar av skrattattackerna. Stackars Jonna, Carola och Kalle. De kan ju inte fatta någonting av allt det här.
”Hjälp!” hör hon då samtidigt som hon känner hur något hänger och dinglar i hennes hår.
Det är Karamella som trillat av hennes axel när hon böjde sig fram.
”Vad skrattar ni åt?” frågar hon och försöker häva sig upp igen.
Nellie hjälper henne den sista biten.
”Alltså, det här luciatåget, det kommer att bli världens flopp!” frustar Bulle.
Han kan knappt få fram orden mellan skrattsalvorna.
Nellie torkar några tårar som rinner ner över kinden.
”Varför gör vi ens det här? Är den här julen verkligen så viktig att det är värt att utsätta våra kompisar för årets pinsamhet?” Nellie ser frågande på Karamella och skakar till när skrattet äntligen lägger sig.
Karamella ser allvarligt på dem.
”Jag förstår att ni tycker att det är knasigt”, säger hon. ”Men ni vet ju vad som kan hända. Är det inte värt ett försök i alla fall?”
”Jag tycker att vi borde berätta för alla människor om julen och om er”, säger Bulle då. Karamellas hjärta hoppar till. Vad säger han?
”Ja, jag tror inte alls att människorna skulle vara dumma mot er. De skulle tycka att ni är supersöta, precis som Nellie och jag.”
Karamella skakar förskräckt på huvudet.
”Nej nej nej!” säger hon oroligt. ”Det måste ni lova! Ni får inte säga något om oss till någon enda människa! Och jag lovar att luciatåget kommer bli bra. Ni är jätteduktiga!”
*
Karamella hade kanske låtit övertygande inför Nellie och Bulle, men när de går den sista biten hem till Nellies hus kan hon inte låta bli att känna oro. Tänk om det faktiskt blir en flopp? Tänk om hela skolan skrattar åt Nellie och de andra i morgon bitti? Då är det hennes fel.
De går in genom ytterdörren och tar av sig skorna.
Karamella sväljer och ska just säga till Nellie att de kanske borde strunta i alltihopa när två små figurer svischar ner längs trappräcket och hoppar fram mot dem med glada skutt.
”Gissa vad vi har hittat!” ropar de i kör.
*
Alla samlas ovanför trappan till vinden. Det är ännu kallare där uppe nu och Nellie drar in händerna i ärmarna och gnuggar fötterna mot varandra för att få upp lite värme.
”Kom med!” säger Fudge spänt och drar i hennes byxben.
Alla följer efter den lilla tomten längre in på vinden. Där står Polka, högtidligt rak i ryggen framför en låda. De stannar och väntar.
”Får jag presentera… ” Polka gör en konstpaus och ser att hon njuter av att alla tittar på henne. ”Luciakronan!”
Hon tar ett steg åt sidan och bakom henne syns en gammal gulnad kartong. Nellie tar ett kliv framåt och lyfter upp kartongen. Hon borstar bort ett tjockt lager damm och alla de små tomtarna nedanför börjar nysa. Sen lyfter hon på locket.
Ingen vågar ens andas. Försiktigt tar hon upp en luciakrona med fem elektriska ljus. Karamella hoppar upp på kartongen och vrider om ett av ljusen. Det börjar lysa. Den fungerar!
”Sätt den på huvudet”, säger Karamella andlöst.
Nellie lyfter upp den. Den passar!
”Du ser ut som en drottning!”
*
Åh, det kommer att bli så bra imorgon! Barnen har lärt sig sångerna och de har till och med hittat en luciakrona!
Karamella studsar fram, helt uppfylld att lycka och hopp.
Men så stannar hon mitt i ett steg. Återigen står det någon och väntar på henne utanför hennes dörr. Hon behöver inte titta två gånger för att se vem det är. Och hon behöver inte titta två gånger på hans min för att förstå vad det är han kommit för att säga. Gröt ser ut som ett åskmoln.
Hon stannar där hon står, vill inte gå de sista stegen fram till honom. Då kommer han fram till henne i stället.
De står tysta några sekunder och stirrar på varandra.
”Människobarn?” säger Gröt till slut mellan tänderna. ”Ni samarbetar med människor!”
”Snälla, du måste lyssna… ” försöker Karamella men Gröt avbryter.
”Du vet reglerna, du vet att det är förbjudet. Dessutom stod du nyss på mitt kontor och försäkrade rådet om att ingen människa skulle upptäcka er. Vad kallar du då det här?”
Karamella sväljer. Jo visst, hon har ljugit. Hon har fört dem bakom ljuset. Men det har funnits en bra anledning. Människorna är till stor hjälp. Inte bara det. Nellie och Bulle är deras enda hopp!
Hon ska just förklara det för Gröt när han sträcker fram handen mot henne. I den ligger en liten ihopsnörad påse. Det glittrar och glimmar i halvmörkret där de står. Karamella vet vad det är. Han behöver inte berätta.
Glömskepulver.
Hon flämtar till. Nej! Han kan inte mena allvar!
”Aldrig!” viskar hon sammanbitet.
”Du har inget val.”
”Men du förstår inte! Nellie och Bulle, de är snälla, de vill oss väl!”
”De är människor! Flicka lilla, det är du som inte förstår. Jag har levt här på jorden i över 90 år. Jag vet! Människor, de kan verka snälla, de kanske till och med tror att de vill väl. Men så händer något. De kanske får för sig att de kan tjäna pengar på oss, visa upp oss på museum eller sälja oss. De kanske blir rädda. Rädda för vår magi. Ja, vad som helst egentligen. Och då är det kört. Då är det inte bara du och dina vänner som råkar illa ut utan hela tomtevärlden. Jultomten, alla små väsen… vill du ha det på ditt samvete? Kan du verkligen garantera, med 100 procents säkerhet, att ingen av barnen kommer att avslöja att vi finns?”
Karamella står tyst. Kan hon det? Hon tänker på det Bulle sa för bara en liten stund sen. Att han inte förstår varför de inte kan berätta allt för människorna.
Det hon kan intyga är att både Nellie och Bulle är snälla. De vill verkligen väl. Men kan hon verkligen lova att de inte, av misstag, kan råka avslöja för någon de känner att tomtarna finns? Någon av dem kanske berättar för en kompis eller en förälder som i sin tur berättar för någon. Någon av dem kanske försäger sig…
Hon hörde på Bulle förut att de inte riktigt inser allvaret. Inte på riktigt.
Det kan snabbt bli ohanterligt. Det är en sak att hantera en människa. Att kasta lite glömskepulver på en person, även om det finns risker, kan man ändå göra. Men att jaga runt och kasta glömskepulver på en massa människor… Utan att veta hur många som vet? Det vore verkligen inte bra.
Gröt verkar förstå att hon tänker. Han står tyst med påsen framsträckt och ser på henne.
Så sträcker hon fram handen och tar emot den.