”Hej då!” ropar Nellie innan dörren slår igen bakom henne. Hon tycker sig höra att någon svarar men hon vet inte säkert. Mamma och pappa satt djupt försjunkna i sina telefoner under frukosten och märkte knappt att hon var där.
Snön kom tidigt i år och Nellie sparkar på en smutsgrå snökoka. Den går i småbitar och hon trampar på den tills den är helt platt. Åh vad allt är trist!! Grått och trist och kallt och mörkt. Hon fattar knappt hur hon ska överleva vintern i år. I nästan fyra månader ska det var så här. Tänk om det kunde hända något kul! Något att se fram emot. Man kanske skulle ha en fest eller hitta på någon överraskning? Men folk är så trötta, ingen skulle nog orka…
Hon hoppar på bussen till skolan och slår sig ner i ett säte vid fönstret. Vid hennes fötter bildas snabbt en stor pöl när snön från hennes skor smälter. Runt omkring sitter vuxna och barn, alla försjunkna i sina mobiler. Nellie suckar och tar fram sin telefon hon också. Det kanske händer nåt kul på Tiktok…
*
Karamella hinner precis smita in genom bussdörrarna innan de stängs. När bussen börjar åka tappar hon balansen och sätter sig på rumpan på det blöta golvet. Eftersom hon inte är mer än 15 centimeter hög är det ingen av människorna som ser henne där hon sitter.
Hon följde efter Nellie när hon lämnade huset på morgonen. I vanliga fall gör inte hustomtar sådant. Deras uppgift är att hjälpa till hemma i människornas hus, och det är extremt ovanligt att de någonsin går utanför tomtgränsen. Om det inte är för att gå på stormöte med de andra tomtarna förstås.
Men idag hade Karamella känt sig tvungen. Hon ville ta reda på mer om det de pratade om på mötet igår. Se med egna ögon om det verkligen är sant.
Det känns så läskigt att befinna sig på en buss. Det har hon aldrig gjort förut. De får alltid höra en massa förmaningar om att hålla avstånd till människorna. Om de upptäcks vet man inte vad som händer. Många historier om varelser som funnits på jorden men sen blivit utrotade av människorna cirkulerar i tomtevärlden och om det är något man lär sina tomtebarn så är det att aldrig bli sedd av en människa. Nu önskar hon att hon skulle kunna göra sig osynlig som vättarna. Men sådant kan tyvärr inte tomtar.
Hon reser sig från golvet och smyger längs kanten av trappan och tar sig längre in i bussen. Efter bara en kort stund inser hon att hon inte har något att oroa sig för. Alla stirrar ner i sina telefoner och befinner sig helt och hållet i sin egen värld.
Hon letar sig fram till Nellies plats och ska just smita in under hennes säte när hon hör en harkling bakom sig. Hon stelnar till. Hon är upptäckt! Med slutna ögon vänder hon sig långsamt om för att se vem som upptäckt henne. När hon öppnar ögonen se hon rakt in i ett par nötbruna tomteögon. Knäckis!!
”Vad gör du här?” väser hon argt när den värsta chocken lagt sig.
”Jag ville bara se vart du skulle gå. Så frågan är väl snarare vad du gör här?”
”Jag… jag är ute på hemligt uppdrag”, får hon ur sig och drar med honom in under sätet.
”Ok… Förlåt om jag skrämde dig. Är du arg?”
Hon stirrar på honom några sekunder medan bussen kränger hit och dit. Sen suckar hon. Nej, hon är inte arg. Hon kan inte vara arg på Knäckis, det går bara inte. Han är alldeles för go’. När han märker att hon förlåtit honom ler han sitt sötaste leende tillbaka.
”Men på riktigt, vad gör vi här? Vad är det för hemligt uppdrag?”
Karamella berättar snabbt vad hon hörde på mötet i går. Hon ser att Knäckis blir förskräckt och lägger en försäkrande hand på hans axel.
”Det är lugnt! Jag ska ordna det här. Nu håller jag på att ta reda på mer för att se hur vi kan påminna människorna om julen. Och jag tror att jag har en idé!”
”Får ni två verkligen åka buss?”
Karamella och Knäckis snurrar hastigt runt bara för att se ännu en bekant luva. En randig.
”Polkagris?!”
”Jag heter faktiskt bara Polka!”