”Kan du ge mig fjärrkontrollen?” Tomtemor sträcker handen över mot Tomtefar som sitter på andra sidan soffan.
Med ett stånkande och stönande böjer sig Tomtefar fram mot soffbordet för att ta fjärrkontrollen. Tomtemor tänker att han börjar bli gammal. Ser han inte lite blek och färglös ut?
”Här har du, mitt risgryn”, säger Tomtefar och sträcker henne fjärrkontrollen.
”Tänk, förr hade vi aldrig tid att se på TV i december”, skrockar tomtemor och börjar leta på Netflix efter en bra julfilm.
Visst det är det skönt, men ändå lite vemodigt. Nu när barnen mest önskar sig pengar och presentkort har det inte varit så mycket att göra inför jul. Tomtefar tar en knäck och nickar.
”Har du kollat önskelistorna?” frågar hon sen utan att ta blicken från TV:n. ”Det kan ju dyka upp önskningar som tar lite tid.”
”Listan?” frågar han trött och sjunker djupare ner bland soffkuddarna.
”Ja, listorna från barnen. Vad de önskar sig i julklapp?”
”Ja, just det, nu när du säger det. Jag kanske ska kolla?”
”Jag kan pausa filmen.”
Tomtefar reser sig mödosamt och traskar iväg. Tomtemor passar på att titta lite på Jul med Ernst. Det gillar tomtefar ändå inte.
Strax är han tillbaka. Hon pausar Ernst julpyssel och tittar upp. Han har en liten lapp i handen och glasögonen på näsan. Förvirrat tittar han på henne.
”Ja, läs nu!” säger hon. Kan han inte bara klämma ur sig vad det står så att hon kan fortsätta titta på TV?
”Det står… ingenting. Det har inte kommit in en enda önskning.”
Tomtemor stirrar på honom. Hur kan det inte ha kommit in en enda önskning från ett enda barn? Hon ser på tomtefar där han står med den lilla lappen i handen. Han vänder den och visar henne. Den är tom.
Samtidigt inser hon att det inte var inbillning nyss när hon tyckte att han såg blek ut. Det röda i hans luva är nästan rosa och hans svarta bälte och stövlar är gråa. Till och med hans vita skägg har tappar sin färg.
Han är…genomskinlig! Hon ser TV:n igenom honom där han står.
”Jag tror kanske…. Jag tror att barnen håller på att glömma bort oss.” Tomtens röst är svag och tunn. ”De har glömt bort julen!”
Karamella står i dörren längst bak i rummet. Det är överfullt av röda och gråa tomteluvor, som guppar upp och ner som stort ett tomteluvehav. Här och där syns även andra väsen, troll, älvor och en och annan vätte.
Längst fram på en scen står gammeltomtarna. Gröt, tomterådets ordförande har långt, grått skägg som når ända ner till golvet och hans gumma, Russin har en stor vårta på näsan. Bredvid dem står ytterligare fyra gammeltomtar, Senap, Mandel, Vört och Staffan. Glögg harklar sig ljudligt och snart blir det tyst i salen.
”Hustomtar, gårdstomtar, skogstroll och… övriga!” säger han högt och tydligt. Det blir snabbt tyst. ”Vi har idag kallat till krismöte. Och jag tror att ni alla vet vad det gäller. Människorna! De har glömt julen! Tomtefar håller på att blekna bort och om inte vi gör något snabbt kommer han snart att bli helt bortglömd. Det värsta är såklart barnen. Ingen trodde någonsin att barnen skulle glömma julen. Det är ju barnen som ger julen sin magi. Och oss! Jag känner redan hur mina krafter försvagats.”
Ett upprört sorl breder ut sig bland de samlade småtomtarna. Karamella slår chockat handen för munnen. Hon ser sina föräldrar, Hasselnöt och Sillen i havet av tomtar. De ser oroliga och rädda ut.
”Vad ska vi göra?” ropar någon.
”Vi måste göra något nu!” ropar någon annan.
Fler och fler börjar ropa och Gröt måste höja händerna och hyssja åt dem.
”Ja ja självklart ska vi göra något. Rådet och jag har diskuterat. Och det finns ingen annan råd. Vi får se till att människorna äter risgrynsgröt till frukost varje dag hela december.”
Va? Tänker Karamella. Det kan väl inte hjälpa. Det verkar som att många andra tomtar tänker som hon för hon hör protester från flera håll.
”Nej nej”, säger Russin irriterad. ”Vi sa ju att de skulle dricka glögg istället för kaffe varje morgon. Det kommer att göra susen. Med mycket russin.”
”Och Mandel”, lägger Mandel snabbt till. De nickar nöjt åt varandra och Gröt ser svartsjukt på dem. Mandel är betydligt yngre än Gröt och har alltid haft ett gott öga till Russin.
”Nej, nej, det kommer inte att funka! Det är för svagt, för smaklöst. Tacka vet jag senap!” säger Senap och kliver fram på kanten av scenen. ”Senapssmaken, den kommer att hjälpa människorna att minnas. Senapen, den gamla goda, den som passar till skinka och fläskkorv, den som är god på smörgås och…”
”Nu får du ge dig! Ingen gillar senap!” ropar någon från tomtehavet.
Senap ser stukad ut och tar ett steg tillbaka.
”Jag har annars en sång…”, säger Staffan då försiktigt, men han hinner knappt säga klart meningen så hörs ett rungande NEEEJ från publiken.
Åh hjälp! Människorna har glömt julen! Karamella suckar och lämnar sin plats i dörren. Vad kommer nu att hända? Kommer de behöva flytta? Kanske till en annan planet?? Om tomten bleknar bort, vad blir det då av alla småtomtar och andra väsen? Om barnen inte ens minns jultomten är chansen rätt liten att de kommer att minnas skogstroll och vättar…
Hon springer genom väggarna i huset tills hon kommer till Nellies rum. Nellie är hennes människa. Karamella är hustomte och alla hustomtarna har en egen människa som de ansvarar för. Är det verkligen sant att Nellie har glömt julen?
Nej! Det kan hon bara inte acceptera. Hon måste göra något! Hon måste rädda julen!