Åh nej, tyckte mamma och pappa att det var helgalet att ta in en gran? Tänk om de blev arga på barnen? De som hade kämpat så hårt och gjort så fint!
Och vad ska hända med tomtarna? Polka syntes tydligt på Bulles film och den hade redan setts av massor av människor innan Bulle upptäckte det. Skulle han hinna ta bort den i tid? Eller var det redan försent? Katastrofen kanske redan var ett faktum…
Tjugonde december
Julbak
Nellie tittar ner i kastrullen när smöret smälter ihop med grädden och den rejäla högen socker.
”Nu häller du i sirapen”, instruerar Knäckis och bevakar henne noga när och tömmer decilitermåttet med den guldbruna tröga sirapen som sakta rinner ner i kastrullen. ”Perfekt!” berömmer Bulle, ”nu är det bara att röra om och vänta. Och se till att det inte kokar över.”
Det är kaos i köket. Varenda bänk är belamrad med kastruller, skålar, vispar och mått och olika ingredienser. Överallt ligger smulor av choklad, kokos, kakao och socker i små högar. Runt fötterna ser det ut som att det har snöat av allt vetemjöl som farit runt i luften och till slut lagt sig tillrätta på golvet. En hel del har landat på de små bagarna också. Karamellas näsa är helt vit och Bulle har mjöl i håret och över hela kinden.
De har bakat nästan hela dagen och är rätt slut, faktiskt. Det var kul i början, men det blir ju aldrig klart. Det är kladdigt och pilligt och kräver full koncentration hela tiden. Nellie är trött i huvudet.
Tomtarna var väldigt bestämda på vad som skulle göra också. Knäckis sa att knäck inte var förhandlingsbart utan ett absolut måste i varje julfirande hem. Saltkolakaramellfudge, som ju är Fudge hela namn, var tydligen också obligatoriskt – nu för tiden.
När Polka började argumentera för att de skulle koka polkagrisar också tog Knäckis som vanligt tillfället att kalla henne för gris. Och så var cirkusen i gång igen. Karamella hade suckat trött och mumlat något om att de kanske inte skulle skratta åt tomterådet i fortsättningen. De betedde sig ju likadant själva.
Den enda som inte envisades om något särskilt i köket var Bryssel. Han höll sig i bakgrunden och bara vid ett tillfälle föreslog han försiktigt att kanske lite, lite brysselkål ändå kunde vara på sin plats på julbordet? Om man bakade dem med parmesanost i ugnen? Kanske?
Absolut inte! Kom det unisont från alla tomtarna. Efter det var Bryssel tyst. Men när han fick vara med och knåda bulldegen blev han glad igen.
Kort sagt hade stämningen vacklat något under dagen och nu var de flestas stubiner ganska korta och lätta att tända. Till och med Bulle, som annars alltid var lugnet själv, såg lite småirriterad ut.
En av anledningarna till att barnens och tomtarnas humör svajade idag var det stora misstaget från gårdagen. Polka hade synts tydligt på filmen som Bulle lagt ut på nätet. Först hade alla fått panik. Bulle hade snabbt tagit bort filmen från sin profil men den hade redan visats av över tjugo personer.
Vad skulle de göra?
En av dem som tittat på filmen var Bulles kusin, Roland. Med darrande hand hade Bulle ringt upp honom och, så avslappnat han kunde, frågat vad han tyckt om filmen. Roland hade skrattat uppskattande och sagt att han gillat julgranen. Bulle hade gjort en svag tumme upp och lett försiktigt mot Karamella och de andra. Sen tagit ett djupt andetag och frågat Roland:
”Och den lilla tomten… såg du den?”
”Haha, javisst! Supercool animation! Hur gjorde du den? Den såg riktigt verklig ut!”
Bulle hade andats ut och lagt på. Lättat hade han berättat för de andra att Roland trott att tomten i filmen var gjord i datorn, alltså animerad. Tillfälligt hade gänget pustat ut. Bulle hade fått i uppdrag att ringa upp så många som möjligt av de som hade sett filmen och övertyga dem om att Polka var en cool animation.
Men vem vet hur många fler som kan ha sett filmen? Det är lätt att dela klipp vidare och av de tjugo personer de visste hade sett filmen kunde vem som helst spridit den till tjugo nya personer. Och det räcker att en enda person inser att Polka är en högst verklig tomte för att en katastrof ska utbryta. Karamella vågar därför inte riktigt tro att krisen är över.
Och vad kommer rådet att säga när de får höra om misstaget? Oron gnager och gör henne lättirriterad.
Bulle hade snabbt klippt bort Polka ur filmen och lagt upp den igen. Den nya filmen hade också fått många kommentarer och fler och fler verkade faktiskt minnas julen. Så om inte Polka hade stuckit fram huvudet i fel läge hade projekt Julgran blivit riktigt lyckat.
Det som dock hade gått bättre än förväntat igår var situationen med Nellies föräldrar. Karamella, som suttit gömd bakom en blomkruka i fönstret, hade kikat fram för att se vad de skulle säga om granen. Först hade det verkat som att de skulle bli arga. Och det hade inte varit så konstigt. Barnen hade på riktigt tagit inte en gran! I vardagsrummet! Om man inte mindes traditionen med julgranen framstod det minst sagt som galet.
Men det visade sig att doften från trädet tillsammans med de vackra dekorationerna hade tagit föräldrarna med storm. Det hade till och med väckt minnen till liv.
”En julgran?” hade Nellies pappa sagt förundrat och tagit ett kliv närmare. Han hade dragit in doften i näsan och blundat. ”Jul…” hade han sagt sen och ett leende hade spridit sig över hans ansikte. ”Minns du Annika?” sa han sen till Nellies mamma. ”Julen!”
De hade nickat båda två och ställt sig med varsin arm om Nellies axlar. Tillsammans hade de tyst beundrat granen.
”Vi kanske skulle… vi kanske faktiskt skulle fira jul i år!” Nellies mamma log vid tanken.
”Du hackar mandlarna på fel ledd!”
”Det går faktiskt inte att hacka mandlar fel!”
”Jo, du kan tydligen det. Titta här, det ska se ut så här!”
Fudge och Bryssel står på köksbänken på varsin sida om skärbrädan och skriker åt varandra.
”Hörrni hörrni…” avbryter Polka och kliver in mellan dem. ”Inte ska ni väl bråka! Nu måste alla skärpa sig och hjälpa till. Hur gamla är ni egentligen?”
Hon sätter händerna i sidorna och ser på dem som om hon aldrig skulle göra något så barnsligt som att bråka.
”Ska du säga!” fräser Fudge tillbaka. ”Du och Knäckis håller ju inte sams längre en fem minuter åt gången. Så kom inte här och tro att du kan säga åt oss. Du är INTE vår mamma.”
Polkas ansikte blir rött och skrynklas ihop av ilska. Hon gillar inte att bli tillrättavisad av småglin.
”Nej, det kanske jag inte är. Men jag är betydligt mognare än ni två, småfisar”, fräser hon och tar ett kliv närmare Fudge.
Snart står de med ansiktena tätt ihop i en stirrtävling.
”Jag förstörde i alla fall inte julgransfilmen med min stora näsa, som vissa andra…”, säger Fudge mellan tänderna.
Det blir droppen för Polka som flyger på Fudge.
”Snälla, sluta nu!” ropar Karamella bortifrån den andra bänken. Hon kämpar precis med att fläta tjocka korvar av bulldegen till en Saffransfläta. Det är tungt och svetten bryter ut över ryggen. Hon sliter av sig tomteluvan och pustar. ”Vi måste göra klart allt det här. Nellie har faktiskt lovat sin mamma och pappa julfika imorgon.”
”Och vem gjorde dig till chef!” Polka släpper Fudge med blicken och riktar i stället sin ilska mot Karamella. Som tur är står de långt ifrån varandra.
”Ja, någon som är tillräckligt mogen måste ju vara det. Och jag tycker nog att ni andra har bevisat att ni inte är det…”
Karamella suckar demonstrativt och vänder sig om. Hon fortsätter att lägga ihop de sista korvarna av flätan och börjar strö mandelflarn och pärlsocker över utan att bry sig om att ens titta på Polka. Men sekunden efter hör hon hur något viner genom luften och träffar henne i bakhuvudet. En boll av pepparkaksdeg landar vid hennes fötter.
”Aj! Vad gör du?” skriker hon argt och vänder sig om.
Polka står med handen för munnen och försöker hålla tillbaka ett frustande skratt.
”Alltså… Jag trodde aldrig att jag skulle träffa…”
”Säg förlåt!”
Karamella går fram till kanten och stirrar argt på Polka. Men ingen hinner säga något innan ännu ett vinande ljud i luften hörs och snart får Polka ett russin rakt i ansiktet. Borta vid spisen gör Knäckis en segerdans och viftar med tummen upp mot Karamella.
”Varsågod!” skrattar han stolt. Men Karamella är inte alls glad.
”Tror du att det blir bättre av det där? Jag vet att du tar alla tillfällen i akt att retas med Polka. Och du, jag behöver ingen som försvarar mig. Jag klara mig själv, tack så mycket!”
”Uuuhuuu, någon är visst för bra för att få hjälp av sina vänner”, säger Knäckis då med fånig röst och gör en löjlig min åt Karamella.
Det är startskottet för krig. Snart flyger russin, mandlar och degkluttar fram och tillbaka över köket.
Åh nej! Nellie slår handen för pannan. Storbråk i tomteverkstaden!
”Sluta allihopa!” utbrister hon frustrerat. ”Nu bakar vi klart, sen går var och en hem till sig och funderar på sitt beteende. För det här är inte ok! Tänk på att vi gör allt det här för att rädda era små rumpor från att försvinna för alltid. Vi människor kanske får ett bättre liv med tomtar men vi överlever även faktiskt utan er. Så om ni vill att vi ska göra det här – för er skull – då skärper ni er nu!”
Alla tomtarna stirrar surt på henne. Ingen ser jätteglad ut men det slutar i alla fall att susa deg och torkad frukt över köket.
De bakar klart under tystnad, sen skickar Nellie i väg dem. Inte för att hon är supersugen på att städa köket ensam, men det känns inte som att tomtarna skulle göra ett särskilt bra jobb i det här läget.
*
Gröt drar med sig Oskars telefon mot sitt gömställe inne i väggen. Russin vinkar ivrigt och tar emot den när han kommer. De fnissar tillsammans. Gröt njuter av att de hjälps åt.
”Nu då?” viskar han.
”Den måste låsas upp…” viskar Russin tillbaka.
Ända sen Oskar hade suttit och tittat i fotoalbumet och mumlat om att bjuda över barn och barnbarn på julfirande har Gröt väntat på att han ska ta tag i saken. Men han verkar helt ha glömt det för inget har hänt sen dess. Igår kväll gick Gröt därför hem till sin gumma med sitt bekymmer och bad som råd. De tänker ju bäst tillsammans. Det var hennes idé att de skulle ta den gamle mannens telefon och göra jobbet åt honom. Det kunde ju inte vara så svårt, sa hon bestämt.
Nu har de tagit chansen. Oskar hade lämnat telefonen på bordet och gått ut för att hämta tidningen i brevlådan. Då hade Gröt smitit fram och snott den.
De lägger den på golvet framför sig och Gröt tar ett kliv upp på skärmen som börjar lysa.
”Bra”, fnissar Russin. ”Och så lite tomtemagi…”
Det går på ett kick. Gröt inser att hans magi är betydligt starkare när Russin är med. Han klickar fram Oskars sons nummer och kommer till rutan där man skriver sms.
”Vad ska vi skriva?” frågar han och ser på henne i ljuset från telefonen.
”Bjud in dem bara. Skriv nåt fint.”
Gröt ställer sig på knä framför telefonen och börjar trycka på bokstäverna.
Min käre son, börjar han. Han kliar sig fundersamt i skägget. Sen fortsätter han: Inget skulle göra mig gladare än om du och din familj ville komma hem hit till mig och fira jul. Jag fixar julgröt och knäck. Glöm inte att säga åt barnen att skriva önskelistor och skicka till tomten.
Han ser på Russin som nickar nöjt. Sen lägger båda varsin hand på skicka-knappen.
Nu är det gjort!