Karamella och Knäckis hade lyckats hoppa på människornas buss och skulle smyga efter människobarnet Nellie till skolan. Men mitt i allt dök den hopplösa tomten Polka, som är två år äldre än Karamella och Knäckis, upp och förstörde allt. I stället för att fortsätta det viktiga uppdraget att rädda julen tvingar hon dem med sig till Rådet. Inte konstigt att Knäckis kallar henne för Polkagris…
”De kommer aldrig att lyssna på oss!” Karamella försöker spjärna emot när Polka drar henne och Knäckis i varsin hand mot det stora huset där Rådet har sitt kontor.
”Vadå? Så din lösning är att ni, två ensamma hustomtebarn, ska lösa krisen alldeles på egen hand?” Polka fnyser när hon försöker hålla upp dörren och få med sig de båda motsträviga småtomtarna samtidigt.
”Stopp, stopp, stopp!” ropar Knäckis när Polka faktiskt lyckas få in dem i väggkorridoren. ”Polkagris du måste lyssna på oss…”
Polkas ansikte blir illrött och hon fräser åt honom mellan tänderna:
”Jag – heter – BARA – Polka!”
Karamella försöker kväva en fnissning när hon får en låtsasrädd blick av Knäckis.
”Åh förlåt, söta dam”, fortsätter han, ”men då är de inte dig de gör julskinka av då? Förlåt, förlåt, då hade jag missförstått.”
Polka kokar av ilska där hon står. Knäckis hoppar jämfota framför henne och trycker upp sin lilla näsa så den ser ut som ett tryne. Och sen, åh nej! Karamella slår sig för pannan. Ut ur hans söta mun kommer en… Gör det inte, gör det inte…! En grisgrymtning. Det blir droppen för Polka som kastar sig över Knäckis som en ångande tjur.
Karamella inser att hon måste gjuta olja på vågarna och kliver in mellan Knäckis och Polka precis innan hennes bästa vän är nära att åka ner ännu en vända i knäckkoket.
”Hörrni! Vi kommer aldrig att lösa detta om vi ska bråka. Polka, vad säger du om att hjälpa oss i stället?”
Polka stirrar på henne med gapande mun.
”Vadå, får jag vara med?”
Innan Knäckis hinner säga det han tänker skyndar sig Karamella att nicka ivrigt.
”Ju fler vi är desto bättre!”
Polkas kinder går från ilsket röda till generat rosa.
”Och du har rätt! Det är bra om vi går och pratar med Rådet och berättar om vår idé.”
”Vad är det för idé ni har?”
”Ja vad är det för idé vi har?” ekar Knäckis som ju aldrig hann höra idén där på bussen innan Polka dök upp och avbröt.
”Det är enkelt! Lätt som en plätt faktiskt!” säger Karamella och sväljer ner klumpen av oro i magen. ”Vi måste bara fixa lite julstämning. Det är liksom det som saknas. Alla människorna är jättedeppiga och trötta. Allt är grått och trist och de har inget som lyser upp i vintermörkret. Ni skulle sett Nellie idag på väg till skolan.”
”Vem är Nellie?” frågar Polka misstänksamt.
”Mitt husbarn, som jag tar hand om. Hon går i femman. Jättesnäll faktiskt. Trots att hon är människa. Jag tror knappt att hon har försökt utrotat en enda art. Eller, ja, utom möjligtvis myggen… men de är nog rätt svåra att utrota…”
”Och hur ska vi fixa det? Julstämning alltså?”
*
De tre tomtebarnen springer den sista biten fram mot den öppna dörren till Rådets kontor. De hör upprörda röster och när de tittar in förstår de varför. I mitten av rummet står Gröt. Han tittar fundersamt ner i en stor gryta med risgrynsgröt. Den måste nyss ha kokat över för det är grötkladd över hela golvet. Precis när de tittar in vurpar Mandel och lägger sig raklång i allt det kladdiga. Russin skyndar fram för att hjälpa till. Mandel frustar av ilska när han väl står på benen igen och Russin försöker förgäves skrapa risgrynsgröt från hans byxbak. Han ger gammeltomten en sur blick.
”Måste vi koka gröt just nu?” fräser han. ”Vi har faktiskt ett stort problem att lösa!”
Gröt bevärdigar honom inte ens med en blick utan fortsätter koncentrerat att röra i grytan med den stora träsleven.
”Jag säger ju att gröten är lösningen”, muttrar gammeltomten och sträcker sig efter kanelstången.
”Du tänker väl åtminstone ha i en mandel?”
”Mandel?” fnyser Gröt och skrattar högt. ”Tror du verkligen att det är mandeln som gör det? Människorna klarar sig gott utan mandel.”
Barnen står storögda i dörröppningen och ser på kaoset. Samtidigt som Gröt kokar gröt har Vört och Senap ordnat en provsmakning i ett hörn. En stor korg vörtbröd är framställd och framför korgen står ett tiotal burkar senap.
”Jag hade ingen aning om att det fanns så många olika sorters senap?” säger Vört intresserat.
”Jo visst förstår du! Och de gifter sig ju så bra med smaken av vörtbörd. Här tror jag att vi har en vinnande idé. Om människorna äter detta och blir påminda om den ljuvliga, juliga smaken kommer de direkt att minnas julen!”
Precis då hörs en spröd sång över kacklet i rummet. Det kommer från Staffan som hoppat upp på en stol och med strut på huvudet sjunger han Staffansvisan av hjärtans lust. Övriga gammeltomtar märker knappt att han står där och galer.
Hjälp, hur ska det här gå? Karamella känner hur Polka petar henne i sidan och ger henne en uppmanande blick. Hon svettas redan av tanken på att prata med de här knasbollarna.
”Hallå! Ursäkta!” säger hon så starkt hon vågar. Inget händer.
”Har de knäck i lurarna, eller?” fnissar Knäckis och ser på henne med ett fult flin.
”Förlåt, hallå!” försöker Karamella igen, lite starkare. ”Jag tror att jag har en idé!”
När de inte får den minsta reaktion då heller, tar Polka ett resolut kliv in i rummet. Hon sätter händerna i sidorna och tar i ända från tårna.
”Kan ni vara snälla att lyssna på oss! Vi har något viktigt att säga.” Polkas röst skär genom rummet och äntligen tittar gamlingarna upp. Både Knäckis och Karamella blir riktigt imponerad av hennes röststyrka.
När alla rådstomtarna äntligen stirrar på henne passar Karamella på.
”Jo, som Polka här sa, så tror jag att jag vet hur vi kan lösa problemet!”
”Jaha? Vilket problem?”
”Att människorna glömt julen, såklart!”
Rådstomtarna tittar chockat på varandra.
”Skulle ni kunna lösa det, menar du?” frågar Gröt och skakar misstroget på huvudet.
”Om ni bara vill lyssna! Jag tror att det vi ska göra är att få människorna att känna lite julstämning!”
Det är tyst i säkert tio sekunder. Sen exploderar gammeltomtarna av skratt.
*
Barnen lämnar toktomtarna åt sig själv. Det är ju ingen idé att försöka prata med dem. Karamella undrar stilla hur det där rådet väljs egentligen… Det verkar bara vara ålder som räknas för inte kan de där fem vara de skarpaste knivarna i tomtelådan?
Uppgivet samlas barnen i korridoren utanför kontoret.
”Vi får lösa det här själva”, säger Polka och ser på dem som att det hela är hennes idé.
”Ja det var precis det vi tänkte göra innan du klampade in…” säger Knäckis surt.
Och så är grälet i gång igen. Karamella gömmer ansiktet i händerna. De kommer aldrig att kunna rädda julen om de bara ska bråka hela tiden!
Så känner hon en söt doft. Sen samtidigt en… inte så söt doft. Hon tittar upp. Bakom dörren ser hon toppen av en liten luva sticka fram. Snabbt försvinner den in igen.
”Hörrni, kan ni sluta bråka för en sekund.”
Polka och Knäckis tystnar tvärt.
”Jag tror att vi är förföljda.”
(Håll utkik efter nästa kapitel som publiceras den 4/12!)